Tyra född i v 23+1 och Eyvind i 35+1

När vi väntade vårt första barn fick jag en dag ont i magen och det molade ner över svanken, jag var då i v.23+4, förstod inte alls vad det var och ringde och rådfrågade min mor som misstänkte att det rörde sig om en sträckning eller någon av de vanliga graviditetskrämporna som ligamentssmärtor eller dylikt. Jag tog det lugnt under dagen, bara en kort promenad med hunden. På kvällen började jag blöda och insåg att något var fel. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som kopplade mig till förlossningen, de ville att jag skulle komma in och göra en undersökning, bara för säkerhets skull.

Jag tog det inte så allvarligt utan åkte in med en väninna. Väl där lyssnade de på bebisens hjärtljud och gjorde ett ultraljud, allt såg bra ut och jag blev så lättad. De skulle “bara” avsluta med en gynundersökning. När läkaren gjorde den kallade hon även in en annan läkare som fick titta “-Visst är det det här?” När jag fick kliva ur stolen räckte hon över en stor binda, jag förstod inte varför jag skulle ha den, jag var ju gravid med lydde och satte dit den. Hon bad mig lägga mig på britsen och förklarade att min kropp förberedde sig på förlossning, livmodertappen var bara en halv centimeter lång och att jag nu skulle få åka till Akademiska i Uppsala. Hela min värld rasade samman, jag såg framför mig hur de gav mig ett piller och bara skulle ta bort min bebis. Jag grät hysteriskt och läkaren tog min hand och frågade om jag förstod varför de skulle skicka mig till Uppsala, jag berättade hulkande om mina farhågor och hon skakade på huvudet och sa “Nej, Nanna, vi skickar dig dit för där är de experter på att ta hand om såna här små barn om dem föds”. Jag såg ultraljudsbilderna från några veckor tidigare framför mig och tänkte att hon måste vara knäpp, som tror att det här är ett liv värt att rädda. Väninnan fick ringa efter sambon och be honom köra till Uppsala, och det fort. Under tiden fick jag bricanyl- och kortisonsprutor (bricanyl för att stanna av värkarna, kortison för att påskynda lungmognaden hos bebisen). Efter en stund kom två ambulansmän med en bår som de bar över mig på, plötsligt fick jag inte röra mig alls! De körde med ilfart till Uppsala, men trots det så stod en mycket förvirrad sambo där på förlossningen när jag anlände (undrar hur fort han kört?).

Natten spenderades på förlossningen med en ständig ctg remsa och ett brícanyldropp. På eftermiddagen dagen efter hade värkarna lugnat ner sig och jag fick komma upp till specialistmödravårdsavdelningen. Där blev jag liggande tills på tredje dagen, då jag helt plötsligt fick en störtblödning, jag har än idag inte fått några svar på vad det var, men högst troligt en moderkaksavlossning. Jag var i v.24+1 den 8:e november -06 när de rullade iväg mig till operationssalen för ett akut kejsarsnitt, det sista jag såg på rummet (medan de ringde neonatalen) var tv-programmet “Nannyakuten” och jag föringade deras problem, hur kunde de klaga för att deras barn var bråkiga när mitt barn snart skulle dö.

Vår dotter Tyra dog inte, trots att jag under kejsarsnittet upprepade om och om igen “Vad är det här för liv att rädda?”. Hon vägde 615 gram, var 29,5 cm lång och hade ett huvudomfång på 21 cm. Jag fick inte se henne innan de sprang iväg till upplivningsrummet vägg i vägg, ej heller höra, hon hade inte krafterna att skrika. Med henne försvann hälften av alla personer som befunnit sig i rummet, samt sambon. Han kom tillbaka en stund senare och berättade att vi fått en dotter. Jag såg henne inte förrens andra dagen då de rullade ner mig i min säng till intensivvårdsavdelningen på avd.95 F, jag kommer knappt ihåg det för jag var så fullpumpad med morfin. Men jag visade förtvivlat alla sköterskor polaroidkortet vi fått av henne och hoppades att de skulle säga grattis. Samtidigt skällde jag ut min mamma när hon gratulerade, vad var det att gratulera till? En röd liten sak som faktiskt vägde exakt lika mycket som min gamla tamråtta gjort och inte kunde andas, skrika eller äta själv.

Sakta men säkert började jag tro på henne, första gången vi låg “känguru” hud mot hud, kände jag verkligen att jag blivit mamma. Tyra vårdades i respirator i 7,5 vecka, CPAP 5 veckor och slutligen bara syrgas ett par veckor. Hennes ductus opererades när hon var två veckor och när hon var 15 veckor laseropererades hennes ögon, pga ROP.

Jag fick av läkarna höra att detta inte skulle hända igen, jag hade burit på en infektion och det var den som satt i gång förlossningen.

Hemma med Tyra gick allt bra, det blev ett helt nytt liv där vi var ganska isolerade till en början pga hennes infektionskänslighet. Under sommaren började vi prata om syskon och till hösten plussade vi.
Den 3:e januari v.22+2 fick jag samma känsla som dagarna innan Tyras födelse, vi åkte in direkt och samma procedur upprepades. På många sätt lättare för jag visste vad jag hade att vänta mig, men på ännu fler sätt svårare pga att jag nu hade en liten dotter hemma som behövde mig. Än en gång hamnade vi alltså i Uppsala och för att maken skulle kunna vara med mig första dagen och natten kom min mamma och syster för att ta hand om Tyra och vår hund. Livmodertappen var då 1,6 cm lång. Dagarna gick och inget hände, i v.25 var tappen 0,3 cm och läkarna berättade att det troligen handlade om dagar innan vi blev föräldrar igen. Jag fick ligga ner, efter ett tag med undantag för att hämta mat i andra änden av korridoren samt gå på toaletten. I v.27 blev jag skickad till vårt hemsjukhus och där dröjde det inte innan tappen var utplånad. Tyvärr gick det RS-virus i krokarna och Tyra var därmed inte välkommen in på avdelningen, alltså fick jag träffa henne och maken (som var föräldraledig med henne) ute i hisshallen eller cafeterian de dagar jag fick tillåtelse att åka rullstol.

I v.30 var jag öppen 4 cm och hade en buktande hinnblåsa. Jag hade senare kunnat åka hem om det inte vore för att bebisen (som vi nu visste var en lillebror) låg i säte, gick vattnet då (med tanke på att jag var öppen) kunde han drabbas av navelsträngsframfall, att navelsträngen åker ut och därmed stoppar syre och näring till bebisen.

I v.35+1 2:a april 08 fick jag täta värkar och de misstänkte en vattenavgång så det blev ett akut kejsarsnitt, ut kom en ganska stor Eyvind som vägde 2475 och var 46 cm lång. Efter fem dagar på neonatalen fick jag äntligen komma hem och vi kunde bli en riktig familj igen!
/Nanna

Mitt medlemsnamn på familjeliv är morotsstavar

Graviditeten med Felix, född i v 34+3.

Under min första graviditet fick jag mina första sammandragningar runt v 17 tror jag det var. Då var de helt harmlösa, spände bara till i magen lite då och då. Jag var ganska förberedd på att få dem tidigt, eftersom min mamma hade problem med sammandragningar tidigt, och var sjukskriven från v20 i alla sina tre graviditeter.

I v22 började det bli riktigt jobbigt, klarade inte längre att cykla till jobbet utan att få konstanta sd, och fick via min barnmorska en tid på spec mvc för tappkontroll. Tappen var helt opåverkad, men blev ändå sjukskriven först två veckor på heltid, och sedan till v 37 på halvtid.

Arbetade halvtid, vilket gick ok, men var mycket jobbigt, hade regelbundna sd varje kväll med mellan 3-10 min mellan, lite olika dag från dag.. Inga onda, men mycket mensvärk i samband med sd. Var i kontakt med min bm ett flertal gånger under denna tiden, men hon hänvisade bara till vul i v 22, att inget hänt således var de helt ofarliga. Gick tillslut på semester när jag var i v 30

På semestern vilade jag mest hela tiden, men hade ändå mycket sd. Vi åkte hem till mina föräldrar i deras sommarstuga för att kunna vila riktigt ordentligt, och inte ha en massa ”måsten” hemma.. I v32+2 började helt plötsligt sd bli tätare, och varade ffa längre tid. De satt i ca 60s mot tidigare 45. Sd fortsatte hela den dagen, och även nästa med runt 4min mellan. De gjorde dock inte ont, men jobbigt var det. På kvällen v32+3 kon det massor av slemmiga flytningar. Låg hela natten efter med kraftiga sd, om jag lyckdes somna väcktes jag direkt av en sd. Vid 6 på morgonen kom det även lite blod i samband med slemmet, så då blev jag rädd och ringde till förlossningen.

Fick då svaret att avvakta, att lägga mig och vila en stund så skulle det nog gå över. Gillade inte alls rådet, hade ju legat hela natten, så jag väckte sambon och han tyckte att vi skulle åka in ändå. Sagt och gjort, jag ringde in igen och sa att vi kommer in ändå, för jag var orolig.

Vi kom in på förlossningen vid 10tiden, och fick komma in genast för ett ctg. Bm var lugn o sa att du ska se att sd inte kan registreras, bara man kommer in brukar det lugna sig. De körde en kurva, och efter ca 30 min med regelbundna sd var tredje min kom hon in med en bricanylspruta. Låg ett tg till, men sd bara glesade ut lite, de försvann inte. Det beslutades att jag skulle få ligga kvar över natten. Någon tappkontroll gjordes inte, eftersom de inte ville reta något. Hade ganska mycket sd hela dagen, men lite lugnare än tidigare.

På morgonen dagen efter drog det igång igen, så jag fick en ny spruta. När inte den hade någon större effekt kände läkaren på tappen som då var kort, mjuk och öppen för ett finger. Jag fick genast en kortisonspruta för bebisens lungor samt kördes in till förlossningen för bricanyldropp. På kvällen hade mitt blodtryck blivit högt av bricanylen, så de bytte till tractocil i stället. Kändes betydligt bättre! Sd kom fortfarande, men inte tätt. Fick även under dagen information från en barnläkare, samt fick komma till neo på studiebesök. Hade droppet kvar under natten, och kan inte påstå att jag sov många minuter den natten.

Morgonen därpå visade ctg fortfarande mycket sd, så efter att andra kortisonsprutan var tagen bestämde doktorn att det var dags att stänga av droppet och föda barn istället, de kunde inte stoppa upp det. Fick ligga kvar på förlossningen ett dygn till, och sd fortsatte komma, men förlossningen startade aldrig. Fick sedan ligga en natt på antenatalen för säkerhetsskull, men det hände fortfarande ingenting, så jag blev utskriven med order om sängvila hemma.

Jag kom hem i v 33+2. Hade fortfarande mycket sd, men de höll sig på en konstant nivå. Tillbringade dagarna liggandes på soffan eller i sängen. Som tur var hade min sambo ledigt och var hemma och skötte allt! Dagarna flöt på, och inget hände. När jag varit hemma en vecka börjad ejag känna mig konstig, har aldrig varit så orolig i kroppen förut. Skyllde det hela på att jag var uttråkas och överhettad, för det var en extremt varm sommar, men på natten när jag skulle gå på toaletten gick vattnet helt plötsligt. Då var jag i v 34+3.

Vattnet gick kl 2.45 på natten, och vi kom in på förlossningen vid 4. Runt 8 hade jag etablerade värkar, och kl 15.25 föddes Felix, 2560g och 49cm. En frisk och välmående kille trots att han var lite tidig! Han fick vara kvar hos mig i två timmar efter födseln, sedan togs han till neo för sond och övervakning.. Där blev vi kvar i 13 dagar, och kom hem när han var i v36+2.

Från det att vi kom in på förlossningen i v32 var jag aldrig orolig för mitt barn, för då kände jag att de hade kontroll på läget. Den jobbigaste tiden var innan, när jag bara avfärdades hela tiden. Visst var det en jobbig graviditet, men tyckte ändå att avslutningen var helt ok. Vi hade det bra på neo, var skönt att få mycket hjälp, och eftersom han var så stor var vi aldrig oroliga för hans hälsa, han behövde bara lära sig att äta själv.

Medlemsnamn på familjeliv: hoppsan06

Ida - född i vecka 28+6

I vecka 20 var jag på bvc och där berättade jag om att jag hade ont i magen, dom gjorde en koll och såg då att min livmodertapp hade förkortats, så jag blev beordrad att vara hemma och ta det lungt.

Var tillbaka i v 22 och då såg det lite bättre ut. Sen kom jag dit i v 24+6 och brättade att jag haft riktigt rejält ont några gånger. Dom gjorde en koll och ser då att allt som är kvar av min livodertapp är 3mm. Läkaren berättar att hon måste ringa efter en ambulans för dom kommer att skicka mig till östra för hotande förtidsbörd. Jag blev helt chockad och visste inte vad jag skulle säga. Hade aldrig i hela mitt liv åkt ambulas förut. Under tiden hade jag rint min man, min svägeska och min mor. Jag var helt gråtfärdig. Inne på östra kollar dom och det stämde att det bara var 3mm kvar plus nu får jag också besked om att min bebis är liten med hela 24%. Helt knäckt. Upp på avd 315 med min mor med mig. Där var jag kissenödig och dom vågade inte chansa på ngot så dom ville ha mig att kissa på bäcken. Men det klarade jag bara inte, så efter jag haft en samtal med läkarn fick jag gå på toa men inget mer. Sen när maken kommit så fick träffa ytterligare en läkare och det var barnläkarn på neo, för dom trodde att min bebis skulle komma vilken dag som helst.

Fick ett antal bricanyl sprutor för att stoppa sd, fick även kortisonsprutor för att barnets lungor skulle växa till sig. Där på mitt rum låg en annan tjej som var helt urgullig. Hon berättde att hon hade en son hemma som var född i v 26, hon gav mig en hel tröst och info i det hemska som väntade.

När jag legat på östra i 1 vecka då kommer läkaren in och säger att vi måste flytta på er till ett annat sjukhus för barnets säkerhet. För då visade det sig att neo fått så många barn att dom inte kunde garantera mitt barns säkerhet om det kom nu. Innan jag fick åka så gjorde dom ett gyn ultraljud för jag hade så ont, ser då att mitt barn ligger med foten ner i förlossningskanalen och sprakar så det är därför det gör så ont på mig ner till i underlivet. Jag fick stanna ett extra dygn på östra innan jag fick åka iväg

Så jag och tjejen fick åka till Halmstad. Andra gången på en vecka jag som åkte ambulans. Låg sen på världens bästa sjukhus i 5 dagar. Där hade dom el-sängar, fanns ej på östra, fick tv på rummet. Där blev det vid ett tillfälle så illa med mina sd att dom beordrade ner min man. Fick tracocildropp men det hjälpte inte till en början. Han fick sova över för dom trodde att nu kommer barnet och jag fick till och med besöka neo på Halmstad. Men under natten klingade det av. Sen efter ytterligare en dag fick jag åka ambulans till östra igen.
Mådde nu hur dåligt psykiskt som helst. För under hela tiden hade jag haft sängläge med att bara besöka toa. När jag kom tillbaka till östra var jag öppen 3 cm. Bad på mina bara knän att min man skulle få ta mig i en rullstol ut på gräset utanför, efter mycket om och men fick vi det. Tjejen jag delat rum kom inte tillbaka förrän efter 7 dagar och vi fick heller inte dela rum igen för dom hade så mycket patienter. Så efter ytterligare 6 dagar fick dela rum igen. Min bror och hans fru kom och körde ut mig på gräset i min säng.

Hela tiden hade jag oerhört mycket sd, å jag fick hur mycket bricanyl som helst. Kommer inte dagsläget ihåg hur mycket det var men vet att jag frågade personalen om det var okey att jag fick så mycket utan att barnet tog någon skada. Sen några dagar senare så var det så illa att det var dags för ett besök in till förlossningen och få tracocildropp igen, låg där i ett dygn, sen tillbaka in till avdelningen igen. Låg där i ett dygn, och sen på fredagskvällen hade jag så där konstigt ont och meddelade detta. Det blev inte bättre under natten, sen på morgon kl 07 gör dom ett gyn-ultraljud och jag är då fortfarande bara öppen 3 cm. Men mina konstiga värkar fortsatte. Då sa dom att jag kunde fått en urinvägsinfektion som gått till njurarna och det var därför jag hade så ont. När lunchen om in så hade jag så ont i mellan varven att jag inte kunde äta den.

När kl var 13.30 körde dom iväg mig till nytt gyn-ultraljud och ser då att jag är öppen 9 cm. Då satte dom dropp för att stoppa värkarna till min man kom, sen sa dom att sen kan vi inte stoppa det mer, ni kommer att få barn i eftermiddag. Min man var som tur rätt när i våran nya bostad och städade för vi skulle flytta i samma veva som vi skulle barn. Under hela tiden jag legat där så hade min man fått packa och haft kontakt med mäklare på det nya huset och banken själv plus att han jobbat heltid.

Han kom och dom tog bort droppet. Sen fick jag koksalt in i ryggen och det kan säga det gör jag aldrig om igen, det var värsta jag var med om, fy fasiken så ont det gjorde. Ida hade lite problem att komma ut det sista och henns hjärtslag gick ner, så dom klippte mig lite så att hon kom ut så fort som möjligt.

Klockan 17.50 var hon född. Barnläkaren och dom andra gick iväg med henne, min man följde med medan dom sydde mig och och gjorde mig i ordning. När det var gjort så kom barnläkaren in med henne i en öppen kuvös. Han berättade att hon mådde bra, sen gick dom och min man upp till neo. Efter en evighet kom maken tillbaka, det kändes så ialla fall. Vi fick fika. Sen ville jag gå upp till henne, men jag fick inte gå så maken körde mig i rullstol upp. Åh, oj så liten hon va tyckte jag i början. Hon föddes i vecka 28+6 , efter jag legat på sjukhus i 4 veckor i sängläge, och hon vägde 1370gr och var 37 cm.

Vi var på Östras neo i 2 veckor sen fick vi åka till Mölndal där hon bara skulle äta upp sig och växa till sig för då var hennes kritiska del över. Dom sa på Östra att det var en stark tjej. Låg sen på neo i Mölndal i 3 veckor innan vi fick permission för att åka hem ett par dagar. Det gick bra, så den 3 juli 2004 fick åka hem för gott, Ida föddes den 15 maj. Efter vi varit hemma i 3 dagar så får vi åka akut in till Östra, för då var Ida så ledsen att vi inte vad vi skulle göra. Det visade sig att hon var redigt förstoppad så vi blev inlagda igen i 3 dagar för att ge henne mer mat som var snäll mot magen.

Tyvärr så mådde jag inget vidare psyksikt efter denna historia, så min bröstmjölk kom aldrig igång, det blev för mycket stress på kroppen. Sen på hösten kom alla känslor när vi varit hemma ett tag så jag fick träffa en psykolog och gå igenom alltihop med henne. Efter det blev det bättre.

Detta var min historia.

Tre lika graviditeter men ändå så olika

Äntligen blir det av, att skriva den där berättelsen som jag så länge tänkt göra men aldrig kommit mig för eftersom det känts som ett alltför stort projekt att dra igång. För många detaljer att försöka komma ihåg från sammanlagt tre graviditeter som alla varit lika men ändå på sitt sätt så olika.

Min första graviditet fortlöpte normalt fram till jag var i fjärde/femte månaden ungefär, då började sammandragningarna och ett väldigt tryck neråt komma. De var väldigt intensiva och det blev många resor in till förlossningen för att kolla upp så att allt var normalt, vilket det var det enligt barnmorskor och läkare. Det var bara att fortsätta att leva och arbeta som vanligt. Det var tufft, minns jag, då arbetade jag på en kundtjänst och vid varje samtal som kom in fick jag sammandragningar, förmodligen på grund av att en del samtal kunde vara väldigt jobbiga och påfrestande. Jag hade normalt fem minuter att gå till jobbet, men det tog mig 30 minuter att komma dit eftersom jag var tvungen att stanna var och vartannat steg på grund av kraftiga sammandragningar. I vecka 32 fick jag ligga inlagd för observation under två dagar och blev sen sjukskriven och fick äta Bricanyl fram till vecka 37. När jag väl slutat äta Bricanyl och trodde att den lilla skulle titta ut snart fick jag trots allt gå fem dagar över tiden innan hon valde att visa sig för mig.

Min andra graviditet var till en början också normal, förutom att jag i vecka 12-13 hade en mensliknande molvärk som gick som ett band runt nedre delen av magen och ryggen i kombination med sammandragningar. Jag ringde vårdcentralen och fick komma dit och lämna ett urinprov, vilket gav svaga indikationer på bakterier i urinen, men inget som behövde behandlas enligt barnmorska och läkare.
Eftersom jag haft kraftiga sammandragningar och tryck neråt i min första graviditet oroade jag mig inte så mycket för dem den här gången. Tänkte att det är väl så mina graviditeter ser ut. Inte förrän jag var i vecka 21+6 och jag fick en liten blodblandad flytning och det kändes som hela underlivet skulle ramla ut ringde jag till förlossningen för att få råd. De tyckte då inte att det var något att oroa sig för, så jag väntade ytterligare någon dag men när trycket och sammandragningarna bara blev värre och blödningen kom tillbaka så ringde jag igen efter tre dagar och fick då komma in på en undersökning. Där visade det sig att jag var öppen 3 cm och fosterhinnan buktade ut. Jag blev genast inlagd och fick ligga tippad med huvudet lägre än fötterna i förhoppning om att det skulle ta bort trycket mot hinnorna och förhindra att de brast och förhoppningsvis skulle det till och med få hinnan att åka tillbaka och cervix att sluta sig igen. Jag fick inte gå ur sängen under några som helst villkor, inte ens för att gå på toaletten, det sköttes via ett bäcken istället. Jag fick Bricanyl i dropp, injektions- och tablettform, åt också Confortid för att förhindra produktion av det hormon som bildas vid sammandragningar och som gör att cervix mjukas upp, fick även Betapred för att barnets lungor skulle mogna samt att jag fick medicin som tunnade ut blodet för att förhindra blodproppar. Det visade sig också att jag hade GBS (grupp B streptokocker som kan orsaka urinvägsinfektion) men fick ingen behandling för detta.

När jag legat i 10 dagar och passerat 24 fulla veckor och kommit in i vecka 25 började hoppet om att få behålla barnet att växa. Det var ju inte så många veckor kvar till den tid då läkarna vet att förutsatt att barnet är friskt för övrigt så kan de klara det. Det kändes väldigt tryggt. Sen kom den dagen då allt skulle förändras, vecka 24+4. Jag hade fått se vårt lilla pyre på ultraljud tidigare på dagen och allt såg normalt ut. Jag var fortfarande öppen, men det verkade ändå hålla sig stabilt med sängläge. Under tiden som ultraljudet gjordes passade barnmorskorna på att byta ut min madrass mot en som skulle vara mer ergonomiskt riktig eftersom jag hade fått så ont i rygg och huvud efter att ha legat i nästan två veckor. Denna madrass var fylld med luft och ställde in sig efter hur kroppen låg i sängen, så fort jag rörde på mig fylldes eller tömdes madrassen på luft för att passa min ställning, den var väldigt obekväm men jag beslöt mig för att ge den en chans. När sammandragningarna och molvärken tilltog den dagen trodde jag att det hade med madrassen att göra så jag försökte att inte hetsa upp mig alltför mycket över dem. Däremot hade den lilla i magen inte rört på sig ordentligt på jättelänge och jag började känna oro över det. Bad barnmorskan att lyssna på hjärtat och det slog så fint. Drog en suck av lättnad och försökte att få bebisen att röra på sig genom att buffa lite på magen, men det hjälpte inte. Normalt brukade det vara väldigt livat därinne, men eftersom ingenting tydde på att något var fel så var det bara att försöka slappna av istället. Sammandragningarna fortsatte med samma intensitet som tidigare och till slut fick jag be om att få en annan madrass. Fick istället en tempur madrass som var mycket skönare en den ”levande” madrassen som skulle vara så bra. Kunde då äntligen slappna av och försöka sova lite men det blev inte många timmar åt gången eftersom sammandragningarna ändå fortfarande var kvar. Nämnde dem vid flera tillfällen för barnmorskan men det fanns inte så mycket mer att göra eftersom jag fick medicin och var sängliggande. Vid fyratiden på morgonen, vecka 24+5, började jag att klocka sammandragningarna och insåg att de kom väldigt tätt, jag tror att det kan ha varit ca 2-3 minuter emellan. Ringde på barnmorskan vid tjugo över fyra som tog CTG-remsa och kallade på läkare. CTG-remsan visade att jag hade värkar med 2 minuters mellan rum och den vaginala ultraljudsundersökningen visade att jag var öppen fem centimeter och att vår lilla bebis låg med foten ner i förlossningskanalen. Läkaren försvann ett tag men skulle återkomma för att göra nytt ultraljud, men under den tid hon var borta hann vattnet gå. Det beslutades om akut kejsarsnitt (i samband med detta fick jag antibiotika intravenöst för att förhindra att GBS överfördes till barnet) och inom loppet av mindre än en och en halvtimme, klockan 06:01, var vår lilla son född. Han var väldigt medtagen när han kom ut och läkarna jobbade länge med honom innan de fick igång andningen med hjälp av respirator. Det visade sig att han fått två hjärnblödningar, varav den ena daterades till bara någon dag innan han föddes (förmodligen var det vad som hände när det blev så stilla i magen) och den andra efter snittet och kunde härledas till den syrebrist han led när han kom ut. I sex dagar fick vi ha honom hos oss i livet, sen beslutades det om att respiratorn skulle stängas av. Hans hjärnblödning var av den högsta graden och tilltog hela tiden så läkarna gav inget hopp för honom. Idag finns han med oss ständigt i våra hjärtan och hans storasyster brukar peka på en stjärna och säga att däruppe sitter lillebror och tittar på oss mamma.

Nu nästan ett år senare är jag gravid igen med Liten, som enligt vår beräkning blev till den dag vår son var beräknad att födas och som beräknas födas den dag vår son gick bort. Det väljer jag att ta som ett tecken på att den här gången måste allt gå bra. Ja, sånär som på att jag redan har varit sjukskriven i över 11 veckor på grund av kraftiga sammandragningar och tryck neråt som påverkat och förkortat cervix. Jag är nu i vecka 33 och har sedan vecka 22 varit på ständiga kontroller och ätit Bricanyl. När jag den 16 december 2007 kom in till förlossningen för att kolla upp sammandragningarna visade det sig att cervix var 14mm lång och jag blev inlagd igen. Låg inne i sex dygn och fick permission över jul. Åt under de första tio dagarna också Confortid och den 27 december blev jag inlagd igen för att vara under uppsikt när jag inte längre skulle äta den medicinen. Jag fick åka hem dagen innan nyårsafton och har inte behövt ligga på sjukhus sedan dess, men jag har fram till nu gått på kontroll en gång i veckan på specialist mödravården och cervix har mätt allt ifrån 18-27mm. Under hela den här tiden har jag varit beordrad sängläge så mycket som möjligt och inte kunnat vistas någon annanstans än i hemmet. Sammandragningarna och trycket finns där så fort jag är uppe för länge, men medicinen och sängläget har ändå gjort att jag fortfarande har Liten på rätt ställe; i magen och inte utanför.

Den här senaste graviditeten har varit väldigt psykiskt påfrestande för hela familjen, men vi har försökt att ta det en dag i taget och inte se alltför långt fram. För mig som varit i husarrest gällde det att blunda för hur lång tid det var kvar av graviditeten när det hela började och bara vara glad för varje dag och vecka som passerat utan problem. Att komma förbi vecka 24+5 med Liten fortfarande i magen hjälpte mycket mentalt, det släppte på en massa spänningar och att vi nu kommit så långt som till vecka 33 är för oss en stor seger. Nu är hela livet en spänd förväntan över den lilla bebis som vi förhoppningsvis om några veckor får välkomna till vår familj och livet utanför magen.

Mitt medlemsnamn på Familjeliv är Safi.

Bloggar

Jag följer två bloggar som berör ämnet "för tidiga" sammandragningar/prematura värkar.

Den ena handlar om en en tjej som föddes i vecka 23 som nu fyllt ett år, du hittar bloggen här.

Den andra har jag följt ett ganska bra tag. Nu är Johanna gravid och har fått prematura värkar i ungefär samma vecka som jag hade, varit inlagd och är nu åter hemma igen. Hennes blogg hittar du här.