Ida - född i vecka 28+6

I vecka 20 var jag på bvc och där berättade jag om att jag hade ont i magen, dom gjorde en koll och såg då att min livmodertapp hade förkortats, så jag blev beordrad att vara hemma och ta det lungt.

Var tillbaka i v 22 och då såg det lite bättre ut. Sen kom jag dit i v 24+6 och brättade att jag haft riktigt rejält ont några gånger. Dom gjorde en koll och ser då att allt som är kvar av min livodertapp är 3mm. Läkaren berättar att hon måste ringa efter en ambulans för dom kommer att skicka mig till östra för hotande förtidsbörd. Jag blev helt chockad och visste inte vad jag skulle säga. Hade aldrig i hela mitt liv åkt ambulas förut. Under tiden hade jag rint min man, min svägeska och min mor. Jag var helt gråtfärdig. Inne på östra kollar dom och det stämde att det bara var 3mm kvar plus nu får jag också besked om att min bebis är liten med hela 24%. Helt knäckt. Upp på avd 315 med min mor med mig. Där var jag kissenödig och dom vågade inte chansa på ngot så dom ville ha mig att kissa på bäcken. Men det klarade jag bara inte, så efter jag haft en samtal med läkarn fick jag gå på toa men inget mer. Sen när maken kommit så fick träffa ytterligare en läkare och det var barnläkarn på neo, för dom trodde att min bebis skulle komma vilken dag som helst.

Fick ett antal bricanyl sprutor för att stoppa sd, fick även kortisonsprutor för att barnets lungor skulle växa till sig. Där på mitt rum låg en annan tjej som var helt urgullig. Hon berättde att hon hade en son hemma som var född i v 26, hon gav mig en hel tröst och info i det hemska som väntade.

När jag legat på östra i 1 vecka då kommer läkaren in och säger att vi måste flytta på er till ett annat sjukhus för barnets säkerhet. För då visade det sig att neo fått så många barn att dom inte kunde garantera mitt barns säkerhet om det kom nu. Innan jag fick åka så gjorde dom ett gyn ultraljud för jag hade så ont, ser då att mitt barn ligger med foten ner i förlossningskanalen och sprakar så det är därför det gör så ont på mig ner till i underlivet. Jag fick stanna ett extra dygn på östra innan jag fick åka iväg

Så jag och tjejen fick åka till Halmstad. Andra gången på en vecka jag som åkte ambulans. Låg sen på världens bästa sjukhus i 5 dagar. Där hade dom el-sängar, fanns ej på östra, fick tv på rummet. Där blev det vid ett tillfälle så illa med mina sd att dom beordrade ner min man. Fick tracocildropp men det hjälpte inte till en början. Han fick sova över för dom trodde att nu kommer barnet och jag fick till och med besöka neo på Halmstad. Men under natten klingade det av. Sen efter ytterligare en dag fick jag åka ambulans till östra igen.
Mådde nu hur dåligt psykiskt som helst. För under hela tiden hade jag haft sängläge med att bara besöka toa. När jag kom tillbaka till östra var jag öppen 3 cm. Bad på mina bara knän att min man skulle få ta mig i en rullstol ut på gräset utanför, efter mycket om och men fick vi det. Tjejen jag delat rum kom inte tillbaka förrän efter 7 dagar och vi fick heller inte dela rum igen för dom hade så mycket patienter. Så efter ytterligare 6 dagar fick dela rum igen. Min bror och hans fru kom och körde ut mig på gräset i min säng.

Hela tiden hade jag oerhört mycket sd, å jag fick hur mycket bricanyl som helst. Kommer inte dagsläget ihåg hur mycket det var men vet att jag frågade personalen om det var okey att jag fick så mycket utan att barnet tog någon skada. Sen några dagar senare så var det så illa att det var dags för ett besök in till förlossningen och få tracocildropp igen, låg där i ett dygn, sen tillbaka in till avdelningen igen. Låg där i ett dygn, och sen på fredagskvällen hade jag så där konstigt ont och meddelade detta. Det blev inte bättre under natten, sen på morgon kl 07 gör dom ett gyn-ultraljud och jag är då fortfarande bara öppen 3 cm. Men mina konstiga värkar fortsatte. Då sa dom att jag kunde fått en urinvägsinfektion som gått till njurarna och det var därför jag hade så ont. När lunchen om in så hade jag så ont i mellan varven att jag inte kunde äta den.

När kl var 13.30 körde dom iväg mig till nytt gyn-ultraljud och ser då att jag är öppen 9 cm. Då satte dom dropp för att stoppa värkarna till min man kom, sen sa dom att sen kan vi inte stoppa det mer, ni kommer att få barn i eftermiddag. Min man var som tur rätt när i våran nya bostad och städade för vi skulle flytta i samma veva som vi skulle barn. Under hela tiden jag legat där så hade min man fått packa och haft kontakt med mäklare på det nya huset och banken själv plus att han jobbat heltid.

Han kom och dom tog bort droppet. Sen fick jag koksalt in i ryggen och det kan säga det gör jag aldrig om igen, det var värsta jag var med om, fy fasiken så ont det gjorde. Ida hade lite problem att komma ut det sista och henns hjärtslag gick ner, så dom klippte mig lite så att hon kom ut så fort som möjligt.

Klockan 17.50 var hon född. Barnläkaren och dom andra gick iväg med henne, min man följde med medan dom sydde mig och och gjorde mig i ordning. När det var gjort så kom barnläkaren in med henne i en öppen kuvös. Han berättade att hon mådde bra, sen gick dom och min man upp till neo. Efter en evighet kom maken tillbaka, det kändes så ialla fall. Vi fick fika. Sen ville jag gå upp till henne, men jag fick inte gå så maken körde mig i rullstol upp. Åh, oj så liten hon va tyckte jag i början. Hon föddes i vecka 28+6 , efter jag legat på sjukhus i 4 veckor i sängläge, och hon vägde 1370gr och var 37 cm.

Vi var på Östras neo i 2 veckor sen fick vi åka till Mölndal där hon bara skulle äta upp sig och växa till sig för då var hennes kritiska del över. Dom sa på Östra att det var en stark tjej. Låg sen på neo i Mölndal i 3 veckor innan vi fick permission för att åka hem ett par dagar. Det gick bra, så den 3 juli 2004 fick åka hem för gott, Ida föddes den 15 maj. Efter vi varit hemma i 3 dagar så får vi åka akut in till Östra, för då var Ida så ledsen att vi inte vad vi skulle göra. Det visade sig att hon var redigt förstoppad så vi blev inlagda igen i 3 dagar för att ge henne mer mat som var snäll mot magen.

Tyvärr så mådde jag inget vidare psyksikt efter denna historia, så min bröstmjölk kom aldrig igång, det blev för mycket stress på kroppen. Sen på hösten kom alla känslor när vi varit hemma ett tag så jag fick träffa en psykolog och gå igenom alltihop med henne. Efter det blev det bättre.

Detta var min historia.