Tyra född i v 23+1 och Eyvind i 35+1

När vi väntade vårt första barn fick jag en dag ont i magen och det molade ner över svanken, jag var då i v.23+4, förstod inte alls vad det var och ringde och rådfrågade min mor som misstänkte att det rörde sig om en sträckning eller någon av de vanliga graviditetskrämporna som ligamentssmärtor eller dylikt. Jag tog det lugnt under dagen, bara en kort promenad med hunden. På kvällen började jag blöda och insåg att något var fel. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som kopplade mig till förlossningen, de ville att jag skulle komma in och göra en undersökning, bara för säkerhets skull.

Jag tog det inte så allvarligt utan åkte in med en väninna. Väl där lyssnade de på bebisens hjärtljud och gjorde ett ultraljud, allt såg bra ut och jag blev så lättad. De skulle “bara” avsluta med en gynundersökning. När läkaren gjorde den kallade hon även in en annan läkare som fick titta “-Visst är det det här?” När jag fick kliva ur stolen räckte hon över en stor binda, jag förstod inte varför jag skulle ha den, jag var ju gravid med lydde och satte dit den. Hon bad mig lägga mig på britsen och förklarade att min kropp förberedde sig på förlossning, livmodertappen var bara en halv centimeter lång och att jag nu skulle få åka till Akademiska i Uppsala. Hela min värld rasade samman, jag såg framför mig hur de gav mig ett piller och bara skulle ta bort min bebis. Jag grät hysteriskt och läkaren tog min hand och frågade om jag förstod varför de skulle skicka mig till Uppsala, jag berättade hulkande om mina farhågor och hon skakade på huvudet och sa “Nej, Nanna, vi skickar dig dit för där är de experter på att ta hand om såna här små barn om dem föds”. Jag såg ultraljudsbilderna från några veckor tidigare framför mig och tänkte att hon måste vara knäpp, som tror att det här är ett liv värt att rädda. Väninnan fick ringa efter sambon och be honom köra till Uppsala, och det fort. Under tiden fick jag bricanyl- och kortisonsprutor (bricanyl för att stanna av värkarna, kortison för att påskynda lungmognaden hos bebisen). Efter en stund kom två ambulansmän med en bår som de bar över mig på, plötsligt fick jag inte röra mig alls! De körde med ilfart till Uppsala, men trots det så stod en mycket förvirrad sambo där på förlossningen när jag anlände (undrar hur fort han kört?).

Natten spenderades på förlossningen med en ständig ctg remsa och ett brícanyldropp. På eftermiddagen dagen efter hade värkarna lugnat ner sig och jag fick komma upp till specialistmödravårdsavdelningen. Där blev jag liggande tills på tredje dagen, då jag helt plötsligt fick en störtblödning, jag har än idag inte fått några svar på vad det var, men högst troligt en moderkaksavlossning. Jag var i v.24+1 den 8:e november -06 när de rullade iväg mig till operationssalen för ett akut kejsarsnitt, det sista jag såg på rummet (medan de ringde neonatalen) var tv-programmet “Nannyakuten” och jag föringade deras problem, hur kunde de klaga för att deras barn var bråkiga när mitt barn snart skulle dö.

Vår dotter Tyra dog inte, trots att jag under kejsarsnittet upprepade om och om igen “Vad är det här för liv att rädda?”. Hon vägde 615 gram, var 29,5 cm lång och hade ett huvudomfång på 21 cm. Jag fick inte se henne innan de sprang iväg till upplivningsrummet vägg i vägg, ej heller höra, hon hade inte krafterna att skrika. Med henne försvann hälften av alla personer som befunnit sig i rummet, samt sambon. Han kom tillbaka en stund senare och berättade att vi fått en dotter. Jag såg henne inte förrens andra dagen då de rullade ner mig i min säng till intensivvårdsavdelningen på avd.95 F, jag kommer knappt ihåg det för jag var så fullpumpad med morfin. Men jag visade förtvivlat alla sköterskor polaroidkortet vi fått av henne och hoppades att de skulle säga grattis. Samtidigt skällde jag ut min mamma när hon gratulerade, vad var det att gratulera till? En röd liten sak som faktiskt vägde exakt lika mycket som min gamla tamråtta gjort och inte kunde andas, skrika eller äta själv.

Sakta men säkert började jag tro på henne, första gången vi låg “känguru” hud mot hud, kände jag verkligen att jag blivit mamma. Tyra vårdades i respirator i 7,5 vecka, CPAP 5 veckor och slutligen bara syrgas ett par veckor. Hennes ductus opererades när hon var två veckor och när hon var 15 veckor laseropererades hennes ögon, pga ROP.

Jag fick av läkarna höra att detta inte skulle hända igen, jag hade burit på en infektion och det var den som satt i gång förlossningen.

Hemma med Tyra gick allt bra, det blev ett helt nytt liv där vi var ganska isolerade till en början pga hennes infektionskänslighet. Under sommaren började vi prata om syskon och till hösten plussade vi.
Den 3:e januari v.22+2 fick jag samma känsla som dagarna innan Tyras födelse, vi åkte in direkt och samma procedur upprepades. På många sätt lättare för jag visste vad jag hade att vänta mig, men på ännu fler sätt svårare pga att jag nu hade en liten dotter hemma som behövde mig. Än en gång hamnade vi alltså i Uppsala och för att maken skulle kunna vara med mig första dagen och natten kom min mamma och syster för att ta hand om Tyra och vår hund. Livmodertappen var då 1,6 cm lång. Dagarna gick och inget hände, i v.25 var tappen 0,3 cm och läkarna berättade att det troligen handlade om dagar innan vi blev föräldrar igen. Jag fick ligga ner, efter ett tag med undantag för att hämta mat i andra änden av korridoren samt gå på toaletten. I v.27 blev jag skickad till vårt hemsjukhus och där dröjde det inte innan tappen var utplånad. Tyvärr gick det RS-virus i krokarna och Tyra var därmed inte välkommen in på avdelningen, alltså fick jag träffa henne och maken (som var föräldraledig med henne) ute i hisshallen eller cafeterian de dagar jag fick tillåtelse att åka rullstol.

I v.30 var jag öppen 4 cm och hade en buktande hinnblåsa. Jag hade senare kunnat åka hem om det inte vore för att bebisen (som vi nu visste var en lillebror) låg i säte, gick vattnet då (med tanke på att jag var öppen) kunde han drabbas av navelsträngsframfall, att navelsträngen åker ut och därmed stoppar syre och näring till bebisen.

I v.35+1 2:a april 08 fick jag täta värkar och de misstänkte en vattenavgång så det blev ett akut kejsarsnitt, ut kom en ganska stor Eyvind som vägde 2475 och var 46 cm lång. Efter fem dagar på neonatalen fick jag äntligen komma hem och vi kunde bli en riktig familj igen!
/Nanna

Mitt medlemsnamn på familjeliv är morotsstavar