Urinvägsinfektion med tidiga sammandragningar

Vi hade försökt få barn i 4.5 år och efter vårt 9:e embryoåterförande efter IVF blev jag äntligen gravid. Starten var tuff, jag kräktes mycket och var enormt stressad över risken för missfall. Väldigt tidigt började jag notera sammandragningar, kanske runt vecka 14-15. En gång åkte vi in akut, men då såg allt normalt ut. Eftersom jag var så stressad sökte jag kontakt med en mottagning som enligt deras websida bland annat specialiserade sig på oroliga gravida med psykiska problem och fick kontakt med en underbar läkare. En natt mot en fredag i vecka 18 vaknade jag av sammandragningarna och kände starkt att det kändes superfel. Jag ringde journumret till spec-mvc så snart de öppnade och fick en tid ett par timmar senare hos en annan läkare än min vanliga, eftersom hon var på semester. Hon tittar på livmodertappen med ultraljud och sa “Jaha, här kan jag se att det du känner stämmer.”. I den stunden kändes det som världen höll på att rasa. Efter all vår kamp ville jag inte förlora vårt pyre! 

Min livmodertapp var runt 28mm och min man fick åka hem och hämta ett morgonurinprov jag glömt att ta med mig när vi åkte in. Under tiden grät jag. Det kändes omöjligt att vi skulle kunna ha tur och klara oss genom det här, när allt annat gått så fel. Efter en timme fick jag åka hem, med stränga order om att åka in akut vid tryck nedåt eller andra symptom och en återbesökstid på måndagen. Tiden var nära nog outhärdlig och värken tilltog, så redan samma kväll åkte vi in för första gången. Läkaren på SöS var pedagogisk och empatisk - bra med alla mått mätt och fantastisk med tanke på att hon var akutläkare en fredagskväll - och skrev ut antibiotika för säkerhets skull. Helgen var ett helvete. Sammandragningar i ett, uppemot 10 på en timme, molvärk och ångest.

På måndagen visade sig livmodertappen vara lite längre och paniken började lägga sig. Läkaren förklarade att hon hade varit orolig för att det var på väg direkt under fredagen, men att det såg mer lovande ut nu. Min oro fortsatte dock och sammandragningarna gav sig inte helt, även om de blev bättre. På onsdagen fick jag veta att jag hade en urinvägsinfektion, men att jag fått en antibiotika som bakterierna var resistenta mot. Så ny ångestattack, nytt besök på akuten, nytt konstaterande av att jag hade en påverkad livmodertapp, 30mm då, och sjukskrivning med ny antibiotika. I efterhand tror jag dock att den felaktiga antibiotikan räddade läget trots allt. Även om bakterierna var partiellt resistenta så bromsades känslan av att det var på väg upp lite efter ett dygn.

Tiden efter fortsatte med sammandragningar och en oerhörd oro, även om infektionen var borta. Jag räknade dagarna mot 22+0, då pyret i alla fall hade en teoretisk chans. Under tiden var jag dessutom i princip sängliggande eftersom allt jag gjorde satte igång sammandragningarna. Under den här perioden var det mellan 3 och 10 stycken i timmen. Att ligga still och bara hoppas på att pyret skulle stanna därinne var nog
bland det värsta jag varit med om. Varannan vecka var jag på kontroll
av livmodertappen och det såg allt bättre ut.

Efter ett par månader började sammandragningarna äntligen att lugna sig och jag började kunna röra mig och jobba halvtid. Vid 27+0, då de flesta barn överlever började jag kunna känna mig lugn. Nu är jag i vecka 31+6. Sammandragningarna har jag visserligen kvar, men min livmodertapp har haft en toppnotering på 44 mm och ingen tror längre att det finns någon större risk för förtidsbörd. Jag är också oändligt tacksam över min läkare. Utan de täta kontrollerna där, möjligheten att få ringa och ha panik precis när jag ville och det psykologiska stöd jag fått hade det varit outhärdligt.

Tillägg 2009-12-29
I vecka 33 började sammandragningarna bli värre igen och livmodertappen började påverkas. Den här vändan kunde jag däremot känna mig rätt lugn med att om hon skulle komma för tidigt så skulle det med absolut största sannolikhet gå bra. Efter allt som varit kändes det också lite som att jag redan var på övertid - jag hade varit så orolig för att få barn flera månader tidigare att det nu kändes som att hon redan borde varit där. Jag blev sjukskriven heltid igen och hade rätt jobbigt med smärtsamma sammandragningar framförallt på nätterna samt väldigt svår foglossning.

Sjukskrivningen tycker jag var väldigt jobbig - trots att jag var allt annat en arbetsför och det inte var någon som ifrågasatte den kände jag mig väldigt misslyckad. Graviditet ska ju inte vara en sjukdom, men här hade jag nästan 9 månaders sjukskrivning på grund av just en graviditet… Det kändes som jag förstörde läget för mig själv på jobbet och som att jag var svag och misslyckad. Dessutom var det väldigt svårt att få tiden att gå. Även om jag inte behövde ligga ned kunde jag nästan inte göra någonting för bäckenet och för sammandragningarna. Resultatet blev att jag spenderade alldeles för mycket tid framför datorn med att surfa på olika sajter för gravida och läste alldeles för mycket om saker som kan gå fel. I efterhand borde jag gjort något annat - spelat datorspel (rekommenderar World of Warcraft om man har mycket tid att slå ihjäl och kan använda datorn, det finns en 10-dagars gratistest) eller annat som inte gör att man stressar upp sig mer.

Vecka 37+0 kom och hon skulle inte längre vara prematur! Dagen efter gjordes en igångsättningsbedömning och jag var 4 cm öppen, vilket jag tror att jag nog hade varit ett tag. Läkaren gav mig en igångsättningstid i 37+5, men ingen trodde att jag skulle gå så långt. Men det gjorde jag, nu när jag ville att bebisen skulle komma på momangen. Så i 37+5 togs det hål på hinnorna och därefter visade sig de många sammandragningarna under hela graviditeten ha vissa fördelar. Förlossningen gick väldigt lagom snabbt, jag behövde inte värkstimulerande dropp mer än i 40 minuter på slutet trots att jag var förstföderska, hade EDA och blev igångsatt och det var överlag en väldigt bra upplevelse.

När hon föddes vägde hon 2975, var 50 cm lång och fick apgar 9/10/10. Hon har varit helt kärnfrisk och alldeles, alldeles underbar. Nu njuter vi stort av livet som familj - äntligen efter alla dessa år.

Tyra född i v 23+1 och Eyvind i 35+1

När vi väntade vårt första barn fick jag en dag ont i magen och det molade ner över svanken, jag var då i v.23+4, förstod inte alls vad det var och ringde och rådfrågade min mor som misstänkte att det rörde sig om en sträckning eller någon av de vanliga graviditetskrämporna som ligamentssmärtor eller dylikt. Jag tog det lugnt under dagen, bara en kort promenad med hunden. På kvällen började jag blöda och insåg att något var fel. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som kopplade mig till förlossningen, de ville att jag skulle komma in och göra en undersökning, bara för säkerhets skull.

Jag tog det inte så allvarligt utan åkte in med en väninna. Väl där lyssnade de på bebisens hjärtljud och gjorde ett ultraljud, allt såg bra ut och jag blev så lättad. De skulle “bara” avsluta med en gynundersökning. När läkaren gjorde den kallade hon även in en annan läkare som fick titta “-Visst är det det här?” När jag fick kliva ur stolen räckte hon över en stor binda, jag förstod inte varför jag skulle ha den, jag var ju gravid med lydde och satte dit den. Hon bad mig lägga mig på britsen och förklarade att min kropp förberedde sig på förlossning, livmodertappen var bara en halv centimeter lång och att jag nu skulle få åka till Akademiska i Uppsala. Hela min värld rasade samman, jag såg framför mig hur de gav mig ett piller och bara skulle ta bort min bebis. Jag grät hysteriskt och läkaren tog min hand och frågade om jag förstod varför de skulle skicka mig till Uppsala, jag berättade hulkande om mina farhågor och hon skakade på huvudet och sa “Nej, Nanna, vi skickar dig dit för där är de experter på att ta hand om såna här små barn om dem föds”. Jag såg ultraljudsbilderna från några veckor tidigare framför mig och tänkte att hon måste vara knäpp, som tror att det här är ett liv värt att rädda. Väninnan fick ringa efter sambon och be honom köra till Uppsala, och det fort. Under tiden fick jag bricanyl- och kortisonsprutor (bricanyl för att stanna av värkarna, kortison för att påskynda lungmognaden hos bebisen). Efter en stund kom två ambulansmän med en bår som de bar över mig på, plötsligt fick jag inte röra mig alls! De körde med ilfart till Uppsala, men trots det så stod en mycket förvirrad sambo där på förlossningen när jag anlände (undrar hur fort han kört?).

Natten spenderades på förlossningen med en ständig ctg remsa och ett brícanyldropp. På eftermiddagen dagen efter hade värkarna lugnat ner sig och jag fick komma upp till specialistmödravårdsavdelningen. Där blev jag liggande tills på tredje dagen, då jag helt plötsligt fick en störtblödning, jag har än idag inte fått några svar på vad det var, men högst troligt en moderkaksavlossning. Jag var i v.24+1 den 8:e november -06 när de rullade iväg mig till operationssalen för ett akut kejsarsnitt, det sista jag såg på rummet (medan de ringde neonatalen) var tv-programmet “Nannyakuten” och jag föringade deras problem, hur kunde de klaga för att deras barn var bråkiga när mitt barn snart skulle dö.

Vår dotter Tyra dog inte, trots att jag under kejsarsnittet upprepade om och om igen “Vad är det här för liv att rädda?”. Hon vägde 615 gram, var 29,5 cm lång och hade ett huvudomfång på 21 cm. Jag fick inte se henne innan de sprang iväg till upplivningsrummet vägg i vägg, ej heller höra, hon hade inte krafterna att skrika. Med henne försvann hälften av alla personer som befunnit sig i rummet, samt sambon. Han kom tillbaka en stund senare och berättade att vi fått en dotter. Jag såg henne inte förrens andra dagen då de rullade ner mig i min säng till intensivvårdsavdelningen på avd.95 F, jag kommer knappt ihåg det för jag var så fullpumpad med morfin. Men jag visade förtvivlat alla sköterskor polaroidkortet vi fått av henne och hoppades att de skulle säga grattis. Samtidigt skällde jag ut min mamma när hon gratulerade, vad var det att gratulera till? En röd liten sak som faktiskt vägde exakt lika mycket som min gamla tamråtta gjort och inte kunde andas, skrika eller äta själv.

Sakta men säkert började jag tro på henne, första gången vi låg “känguru” hud mot hud, kände jag verkligen att jag blivit mamma. Tyra vårdades i respirator i 7,5 vecka, CPAP 5 veckor och slutligen bara syrgas ett par veckor. Hennes ductus opererades när hon var två veckor och när hon var 15 veckor laseropererades hennes ögon, pga ROP.

Jag fick av läkarna höra att detta inte skulle hända igen, jag hade burit på en infektion och det var den som satt i gång förlossningen.

Hemma med Tyra gick allt bra, det blev ett helt nytt liv där vi var ganska isolerade till en början pga hennes infektionskänslighet. Under sommaren började vi prata om syskon och till hösten plussade vi.
Den 3:e januari v.22+2 fick jag samma känsla som dagarna innan Tyras födelse, vi åkte in direkt och samma procedur upprepades. På många sätt lättare för jag visste vad jag hade att vänta mig, men på ännu fler sätt svårare pga att jag nu hade en liten dotter hemma som behövde mig. Än en gång hamnade vi alltså i Uppsala och för att maken skulle kunna vara med mig första dagen och natten kom min mamma och syster för att ta hand om Tyra och vår hund. Livmodertappen var då 1,6 cm lång. Dagarna gick och inget hände, i v.25 var tappen 0,3 cm och läkarna berättade att det troligen handlade om dagar innan vi blev föräldrar igen. Jag fick ligga ner, efter ett tag med undantag för att hämta mat i andra änden av korridoren samt gå på toaletten. I v.27 blev jag skickad till vårt hemsjukhus och där dröjde det inte innan tappen var utplånad. Tyvärr gick det RS-virus i krokarna och Tyra var därmed inte välkommen in på avdelningen, alltså fick jag träffa henne och maken (som var föräldraledig med henne) ute i hisshallen eller cafeterian de dagar jag fick tillåtelse att åka rullstol.

I v.30 var jag öppen 4 cm och hade en buktande hinnblåsa. Jag hade senare kunnat åka hem om det inte vore för att bebisen (som vi nu visste var en lillebror) låg i säte, gick vattnet då (med tanke på att jag var öppen) kunde han drabbas av navelsträngsframfall, att navelsträngen åker ut och därmed stoppar syre och näring till bebisen.

I v.35+1 2:a april 08 fick jag täta värkar och de misstänkte en vattenavgång så det blev ett akut kejsarsnitt, ut kom en ganska stor Eyvind som vägde 2475 och var 46 cm lång. Efter fem dagar på neonatalen fick jag äntligen komma hem och vi kunde bli en riktig familj igen!
/Nanna

Mitt medlemsnamn på familjeliv är morotsstavar

Tre graviditeter med tidiga problem

Med mitt första barn började det plötsligt med värkar i vecka 32+2 då det var första barnet förstod jag inte vad det var först men hade en tid hos bm samma dag så jag pratade lite med henne och hon sa att om det inte gav sig när jag legat och vilat en stund så skulle jag åka in till förlossningen. Samma dag var min man påväg till Hudiksvall när jag ringde och talade om att mamma skulle skjutsa in mig till förlossningen så var han vid Gävle. Så han kom lite senare till förlossningen.

Väl framme på förlossningen i Södertälje så visade CTG kurvan att det var ordentliga värkar och jag var öppen 1.5 cm Det blev omedelbart ett Bricanyldropp som de fick öka hastigheten på hela tiden tills det gick med max fart och varje gång de förökte sänka så ökade värkarna. Biverkningarna var hemska, jag var övertygad om att jag skulle dö, jag hade en puls på 150 slag/ min, mådde fruktansvärt illa och kräktes och skakade så att jag inte kunde gå själv. Efter 8 tim med droppet på max så fick jag veta att om de inte fick stopp på det inom de närmaste timmarna så var de tvungna att skicka mig till Huddinge eftersom det är där neonatalen finns. Men som tur är avtar värkarna och efter 3 dagar fick jag åka hem med Bricanyl tabletter och order om att vila. Trots detta fortsatte värkarna till och från och 3 veckor senare var det dags igen och nu var jag öppen 2,5cm men det stannade av. Den 12 Januari satte det igång igen och efter en långsam start så gick de sista 6 cm på 2,5 tim och efter 1 tim krystande kom så sonen ut på självaste BF dagen

Efter 9 mån blev jag gravid igen denna gång blev det blödningar i vecka 14 men bebisen stannade kvar och med sammandragningar till och från från vecka 30 som jag dock klarade utan bricanyl och sjukhusbesök så startade det plötsligt i vecka 37+2 med lite sporadiska sammandragningar på dagen och vid 17 tiden blev det lite mer regelbundet med ca 10 min mellan, efter kontakt med förlossningen bestämmer vi oss för att köra sonen till mormor och därefter åka in till förlossningen för vad vi trodde var en kontroll för det var lite tidigt enl barnmorskan. Vi kom in till förlossningen kl 20 och denna gång räckte det med 4 tim på förlossningen så var nästa son ute på 2 krystvärkar.

Efter ett längre uppehåll på 8 år blev jag gravid igen och trodde denna gång att nu har det gått så lång tid att nu ska det väl inte bli som de tidigare gånger, men det blev värre än vad jag trodde. I vecka 21 startde mina sammandragningar av en uvi, antibiotikan tog bort infektionen men inte sammandragningarna. Efter en vecka med sammandragningar så blev jag sjukskriven 50% pga dessa men det var ingen direkt påverkan på tappen. Så i 7 veckor jobbade jag 50% men efter det var jag tvungen att börja med Bricanyl för att hålla det någorlunda lugnt och då gick det inte att fortsätta jobba länge nu mycket pga biverkningarna. Bricanylen gjorde mig aldeles darrig på händerna och det fungerade inte på jobbet. Så det blev soffan för mig. I vecka 33 hade Bricanylen gjort sitt och fungerade inte längre nu började resorna till förlossningen, första gången i vecka 34 nu öppen 1 cm men det stannade av, hem igen.

Det var tyvärr nu den verkligt hemska tiden började med nattliga sammandragningar var 3:e min i flera timmar som mest hade jag förvärkar i 10 tim i sträck utan att det hände något med tappen. Efter 3 veckor och flera besök på förlossningen orkade jag inte längre så efter ett mindre sammanbrott i telefon med barnmorskan på förlossningen där hon helt enkelt sa att “Kom in så ordnar vi det här”. Sagt och gjort vi åkte in böev uppkopplade med CTG och det visade på sammandragningar men inte så ofta och inte så starka, men bebisen mådde inte bra hon hade en puls på 190 i en timme och efter ett samtal med läkaren får jag veta att jag ska bli igångsatt dagen där på efter en natts sömn. Den lättnad jag kände då och dagen efter var obeskrivlig. Visst blev jag varnad för att det kunde bli kejsarsnitt och en långdragen förlossning.

I vecka 37+6 blev jag så igångsatt med en amniotomi (hinnsprängning) kl 15. Kl 18 började värkarna att bli regelbundna, fick en EDA kl 20 och beskedet att det nu kunde dra ut på tiden var då öppen 3 cm. 22 var jag öppen 6-7 cm och kl 23 kom krystvärkarna och 23.05 var min dotter ute.
Nu blir det inga fler barn jag har 3 stycken nu och det räcker för mig. 3 graviditeter med sammadragningar och förvärkar tidigt i graviditeten och de fullgångna barn räcker för mig.

För mer kontakt bliz33(at)hotmail.com

Graviditeten med Felix, född i v 34+3.

Under min första graviditet fick jag mina första sammandragningar runt v 17 tror jag det var. Då var de helt harmlösa, spände bara till i magen lite då och då. Jag var ganska förberedd på att få dem tidigt, eftersom min mamma hade problem med sammandragningar tidigt, och var sjukskriven från v20 i alla sina tre graviditeter.

I v22 började det bli riktigt jobbigt, klarade inte längre att cykla till jobbet utan att få konstanta sd, och fick via min barnmorska en tid på spec mvc för tappkontroll. Tappen var helt opåverkad, men blev ändå sjukskriven först två veckor på heltid, och sedan till v 37 på halvtid.

Arbetade halvtid, vilket gick ok, men var mycket jobbigt, hade regelbundna sd varje kväll med mellan 3-10 min mellan, lite olika dag från dag.. Inga onda, men mycket mensvärk i samband med sd. Var i kontakt med min bm ett flertal gånger under denna tiden, men hon hänvisade bara till vul i v 22, att inget hänt således var de helt ofarliga. Gick tillslut på semester när jag var i v 30

På semestern vilade jag mest hela tiden, men hade ändå mycket sd. Vi åkte hem till mina föräldrar i deras sommarstuga för att kunna vila riktigt ordentligt, och inte ha en massa ”måsten” hemma.. I v32+2 började helt plötsligt sd bli tätare, och varade ffa längre tid. De satt i ca 60s mot tidigare 45. Sd fortsatte hela den dagen, och även nästa med runt 4min mellan. De gjorde dock inte ont, men jobbigt var det. På kvällen v32+3 kon det massor av slemmiga flytningar. Låg hela natten efter med kraftiga sd, om jag lyckdes somna väcktes jag direkt av en sd. Vid 6 på morgonen kom det även lite blod i samband med slemmet, så då blev jag rädd och ringde till förlossningen.

Fick då svaret att avvakta, att lägga mig och vila en stund så skulle det nog gå över. Gillade inte alls rådet, hade ju legat hela natten, så jag väckte sambon och han tyckte att vi skulle åka in ändå. Sagt och gjort, jag ringde in igen och sa att vi kommer in ändå, för jag var orolig.

Vi kom in på förlossningen vid 10tiden, och fick komma in genast för ett ctg. Bm var lugn o sa att du ska se att sd inte kan registreras, bara man kommer in brukar det lugna sig. De körde en kurva, och efter ca 30 min med regelbundna sd var tredje min kom hon in med en bricanylspruta. Låg ett tg till, men sd bara glesade ut lite, de försvann inte. Det beslutades att jag skulle få ligga kvar över natten. Någon tappkontroll gjordes inte, eftersom de inte ville reta något. Hade ganska mycket sd hela dagen, men lite lugnare än tidigare.

På morgonen dagen efter drog det igång igen, så jag fick en ny spruta. När inte den hade någon större effekt kände läkaren på tappen som då var kort, mjuk och öppen för ett finger. Jag fick genast en kortisonspruta för bebisens lungor samt kördes in till förlossningen för bricanyldropp. På kvällen hade mitt blodtryck blivit högt av bricanylen, så de bytte till tractocil i stället. Kändes betydligt bättre! Sd kom fortfarande, men inte tätt. Fick även under dagen information från en barnläkare, samt fick komma till neo på studiebesök. Hade droppet kvar under natten, och kan inte påstå att jag sov många minuter den natten.

Morgonen därpå visade ctg fortfarande mycket sd, så efter att andra kortisonsprutan var tagen bestämde doktorn att det var dags att stänga av droppet och föda barn istället, de kunde inte stoppa upp det. Fick ligga kvar på förlossningen ett dygn till, och sd fortsatte komma, men förlossningen startade aldrig. Fick sedan ligga en natt på antenatalen för säkerhetsskull, men det hände fortfarande ingenting, så jag blev utskriven med order om sängvila hemma.

Jag kom hem i v 33+2. Hade fortfarande mycket sd, men de höll sig på en konstant nivå. Tillbringade dagarna liggandes på soffan eller i sängen. Som tur var hade min sambo ledigt och var hemma och skötte allt! Dagarna flöt på, och inget hände. När jag varit hemma en vecka börjad ejag känna mig konstig, har aldrig varit så orolig i kroppen förut. Skyllde det hela på att jag var uttråkas och överhettad, för det var en extremt varm sommar, men på natten när jag skulle gå på toaletten gick vattnet helt plötsligt. Då var jag i v 34+3.

Vattnet gick kl 2.45 på natten, och vi kom in på förlossningen vid 4. Runt 8 hade jag etablerade värkar, och kl 15.25 föddes Felix, 2560g och 49cm. En frisk och välmående kille trots att han var lite tidig! Han fick vara kvar hos mig i två timmar efter födseln, sedan togs han till neo för sond och övervakning.. Där blev vi kvar i 13 dagar, och kom hem när han var i v36+2.

Från det att vi kom in på förlossningen i v32 var jag aldrig orolig för mitt barn, för då kände jag att de hade kontroll på läget. Den jobbigaste tiden var innan, när jag bara avfärdades hela tiden. Visst var det en jobbig graviditet, men tyckte ändå att avslutningen var helt ok. Vi hade det bra på neo, var skönt att få mycket hjälp, och eftersom han var så stor var vi aldrig oroliga för hans hälsa, han behövde bara lära sig att äta själv.

Medlemsnamn på familjeliv: hoppsan06

Ida - född i vecka 28+6

I vecka 20 var jag på bvc och där berättade jag om att jag hade ont i magen, dom gjorde en koll och såg då att min livmodertapp hade förkortats, så jag blev beordrad att vara hemma och ta det lungt.

Var tillbaka i v 22 och då såg det lite bättre ut. Sen kom jag dit i v 24+6 och brättade att jag haft riktigt rejält ont några gånger. Dom gjorde en koll och ser då att allt som är kvar av min livodertapp är 3mm. Läkaren berättar att hon måste ringa efter en ambulans för dom kommer att skicka mig till östra för hotande förtidsbörd. Jag blev helt chockad och visste inte vad jag skulle säga. Hade aldrig i hela mitt liv åkt ambulas förut. Under tiden hade jag rint min man, min svägeska och min mor. Jag var helt gråtfärdig. Inne på östra kollar dom och det stämde att det bara var 3mm kvar plus nu får jag också besked om att min bebis är liten med hela 24%. Helt knäckt. Upp på avd 315 med min mor med mig. Där var jag kissenödig och dom vågade inte chansa på ngot så dom ville ha mig att kissa på bäcken. Men det klarade jag bara inte, så efter jag haft en samtal med läkarn fick jag gå på toa men inget mer. Sen när maken kommit så fick träffa ytterligare en läkare och det var barnläkarn på neo, för dom trodde att min bebis skulle komma vilken dag som helst.

Fick ett antal bricanyl sprutor för att stoppa sd, fick även kortisonsprutor för att barnets lungor skulle växa till sig. Där på mitt rum låg en annan tjej som var helt urgullig. Hon berättde att hon hade en son hemma som var född i v 26, hon gav mig en hel tröst och info i det hemska som väntade.

När jag legat på östra i 1 vecka då kommer läkaren in och säger att vi måste flytta på er till ett annat sjukhus för barnets säkerhet. För då visade det sig att neo fått så många barn att dom inte kunde garantera mitt barns säkerhet om det kom nu. Innan jag fick åka så gjorde dom ett gyn ultraljud för jag hade så ont, ser då att mitt barn ligger med foten ner i förlossningskanalen och sprakar så det är därför det gör så ont på mig ner till i underlivet. Jag fick stanna ett extra dygn på östra innan jag fick åka iväg

Så jag och tjejen fick åka till Halmstad. Andra gången på en vecka jag som åkte ambulans. Låg sen på världens bästa sjukhus i 5 dagar. Där hade dom el-sängar, fanns ej på östra, fick tv på rummet. Där blev det vid ett tillfälle så illa med mina sd att dom beordrade ner min man. Fick tracocildropp men det hjälpte inte till en början. Han fick sova över för dom trodde att nu kommer barnet och jag fick till och med besöka neo på Halmstad. Men under natten klingade det av. Sen efter ytterligare en dag fick jag åka ambulans till östra igen.
Mådde nu hur dåligt psykiskt som helst. För under hela tiden hade jag haft sängläge med att bara besöka toa. När jag kom tillbaka till östra var jag öppen 3 cm. Bad på mina bara knän att min man skulle få ta mig i en rullstol ut på gräset utanför, efter mycket om och men fick vi det. Tjejen jag delat rum kom inte tillbaka förrän efter 7 dagar och vi fick heller inte dela rum igen för dom hade så mycket patienter. Så efter ytterligare 6 dagar fick dela rum igen. Min bror och hans fru kom och körde ut mig på gräset i min säng.

Hela tiden hade jag oerhört mycket sd, å jag fick hur mycket bricanyl som helst. Kommer inte dagsläget ihåg hur mycket det var men vet att jag frågade personalen om det var okey att jag fick så mycket utan att barnet tog någon skada. Sen några dagar senare så var det så illa att det var dags för ett besök in till förlossningen och få tracocildropp igen, låg där i ett dygn, sen tillbaka in till avdelningen igen. Låg där i ett dygn, och sen på fredagskvällen hade jag så där konstigt ont och meddelade detta. Det blev inte bättre under natten, sen på morgon kl 07 gör dom ett gyn-ultraljud och jag är då fortfarande bara öppen 3 cm. Men mina konstiga värkar fortsatte. Då sa dom att jag kunde fått en urinvägsinfektion som gått till njurarna och det var därför jag hade så ont. När lunchen om in så hade jag så ont i mellan varven att jag inte kunde äta den.

När kl var 13.30 körde dom iväg mig till nytt gyn-ultraljud och ser då att jag är öppen 9 cm. Då satte dom dropp för att stoppa värkarna till min man kom, sen sa dom att sen kan vi inte stoppa det mer, ni kommer att få barn i eftermiddag. Min man var som tur rätt när i våran nya bostad och städade för vi skulle flytta i samma veva som vi skulle barn. Under hela tiden jag legat där så hade min man fått packa och haft kontakt med mäklare på det nya huset och banken själv plus att han jobbat heltid.

Han kom och dom tog bort droppet. Sen fick jag koksalt in i ryggen och det kan säga det gör jag aldrig om igen, det var värsta jag var med om, fy fasiken så ont det gjorde. Ida hade lite problem att komma ut det sista och henns hjärtslag gick ner, så dom klippte mig lite så att hon kom ut så fort som möjligt.

Klockan 17.50 var hon född. Barnläkaren och dom andra gick iväg med henne, min man följde med medan dom sydde mig och och gjorde mig i ordning. När det var gjort så kom barnläkaren in med henne i en öppen kuvös. Han berättade att hon mådde bra, sen gick dom och min man upp till neo. Efter en evighet kom maken tillbaka, det kändes så ialla fall. Vi fick fika. Sen ville jag gå upp till henne, men jag fick inte gå så maken körde mig i rullstol upp. Åh, oj så liten hon va tyckte jag i början. Hon föddes i vecka 28+6 , efter jag legat på sjukhus i 4 veckor i sängläge, och hon vägde 1370gr och var 37 cm.

Vi var på Östras neo i 2 veckor sen fick vi åka till Mölndal där hon bara skulle äta upp sig och växa till sig för då var hennes kritiska del över. Dom sa på Östra att det var en stark tjej. Låg sen på neo i Mölndal i 3 veckor innan vi fick permission för att åka hem ett par dagar. Det gick bra, så den 3 juli 2004 fick åka hem för gott, Ida föddes den 15 maj. Efter vi varit hemma i 3 dagar så får vi åka akut in till Östra, för då var Ida så ledsen att vi inte vad vi skulle göra. Det visade sig att hon var redigt förstoppad så vi blev inlagda igen i 3 dagar för att ge henne mer mat som var snäll mot magen.

Tyvärr så mådde jag inget vidare psyksikt efter denna historia, så min bröstmjölk kom aldrig igång, det blev för mycket stress på kroppen. Sen på hösten kom alla känslor när vi varit hemma ett tag så jag fick träffa en psykolog och gå igenom alltihop med henne. Efter det blev det bättre.

Detta var min historia.

Massor med sammandragningar - men ofarliga!

Jag fick täta sammandragningar redan i v.20 (ca var 10:e minut). Inte onda dock. Första barnet. Jag fick UVI kollat men det visade negativt. Åkte in akut i v.25 då de på kvällen kom var fjärde-femte minut. Tappen var opåverkad liksom livmoderhalsen. Fick veckan efter träffa en läkare hos min BM. Ytterligare ordentlig koll med UL. Fortfarande ingen tapp-påverkan trots fortsatta sammandragningar.

Min läkare (kanonbra förresten) berättade att det kunde vara så här för en del kvinnor, och att det är helt normalt, livmodern som tränar inför förlossningen. En del känner av dem mer också. Livmodern är helt enkelt olika känslig. Eftersom tappen var opåverkad ingen sjukskrivning. Jag skulle höra av mig igen om sammandragningarna på något sätt förändrades.

Jag fortsatte att arbeta och stressa på som vanligt - fortsatt mycket sammandragningar, men oroade mig inte lika mycket för det. De började aldrig göra ont även om de drog i lite mer mot slutet. Lill-grodan tittade ut v.37+2 av egen vilja!

Var jätterädd för prematur (riktigt tidig prematur alltså). Jag förstår att du kanske helst ville ha berättelser där tappen/livmoderhalsen påverkats av sammandragningarna. Fast jag tänkte att min historia också kunde vara till hjälp. Det finns vi som får massor med sammandragningar tidigt där det faktiskt är helt normalt och som det ska.

Fantastiskt viktigt vilken läkare man får träffa. Läkaren jag träffade när jag åkte in akut ingav inget förtroende alls. Beordrad vila en vecka av BM tills jag fick träffa läkare på Barnmorskegruppen. Kunnig, pedagogisk och förtroendeingivande. Förklarde allt noggrant så jag kunde känna mig trygg och välkommen åter! Hade inte velat bli sjukskriven och beordrad vila i onödan!

Mitt medlemsnamn på familjeliv är Frösöblomster

Hotande förtidsbörd tidigt - men gick tiden ut!

Min första graviditet började som så många andra - på rosa moln. Men började strula tidigt med sammandragningar. När man väntar sitt första barn har man ingen erfarnhet, vet inte riktigt hur det ska kännas och smärtor är normalt. Efter att ha fått besked att jag hade “hotande förtidsbörd” med första flickan i v 27. 

Många sjukhusbesök, bricanyldropp, UL, kortisonsprutor, samtal osv. Jag hade t o m bricanyltabletter hemma att ta när det startade för att lugna ner det tills jag kom in på BB. När jag sen var i v 31 fick jag också uppleva hur det känns att ha njursten. Ingen härlig upplevelse! Jag vaknade av att det kändes som om någon drog en taggtråd fram och tillbaka i mitt urinrör samtidigt som jag hade en frukansvärd smärta i ryggslutet. Att ta sig ner för trappen ifrån sovrummet var en pärs. När sen sambon skulle skjutsa mig till sjukhuset trodde jag verkligen att min sista stund var kommen. Minsta lilla gruskorn som gjorde att bilen skuttade till lite, fick min smärta att bli helt obeskrivlig. Men efter några morfinsprutor och vidare transport till ett annat sjukhus, blev allt mycket bättre. Veckorna fram till 40+0 bestod i att inta sängläge, bricanyldropp och hoppas på det bästa.

Det var väldigt svårt för mig att acceptera att jag inte fick röra mig. Jag är i vanliga fall väldigt aktiv, tränar mycket och vid den tiden var jag aerobicintstruktör som hade en vision om att köra mina pass så länge magen inte tog emot. Det blev ingenting av den ambitionen. När vi hade nått v 40+0 så kom så flickan. Om än med en jobbig förlossning som slutade med sugklocka och flickan hamnade på Neo. Jag hade ju förväntat mig en bebis på magen som skrek för full hals. Nu blev det bara tyst, ingen bebis på magen…

Graviditet nr 2 var mycket efterlängtad! Vi hade väntat i 5 år innan vi blev gravida. Så lyckan var total när vi äntigen fick ett plus på stickan. Jag hade inga som helst orosmoln för att denna graviditet skulle strula. Jag mådde som vanligt väldigt illa, brösten ömmade och tröttheten var total. Eftersom barnet var så efterlängtat började jag rätt tidigt in i graviditeten oroa mig för missfall, dödfödsel osv. Varför skulle vi lyckas nu? Vad var det som sa att vi skulle få behålla den här bebisen som vi väntat på så länge?

Jag fick gå hos en Aurorabarnmorska för att gå igenom den tidigare graviditeten och förlossningen. Jag förstod då att den inte varit normal och att man därför gav rådet till mig att sluta träna och stressa.

I v 25 bakade jag bullar till en stundad födelsedag. Under baket upptäckte jag att det var slut på pärlsocker.
Jag for till affären för att köpa lite mer. När jag så står i kön så börjar det gno lite i magen, små lätta sammmandragningar. Det var inget som störde mig för stunden. Men de tilltog och jag var tvungen att lämna korgen utan att betala för att fort ta mig hemmåt. Det blev en hastig färd till BB. Väl där blev det bricanyldropp, information om hur stort barnet var, kortisonsprutor osv. 100% sjukskrivning och beordrad sängläge.

Så pågick det ända fram till v 40+1.

Jag sov i stort sett aldrig för att mina tankar var så ihärdiga med att det skulle vara något fel på barnet. Jag vågade inte sova eftersom alla mina mörka tankar kom så fort jag släckte lampan. När så vattnet gick en tidig söndagmorgon, var jag otroligt lättad. Nu äntligen, skulle vår bebis komma!

Jag såg tidigt att vattnet var missfärgat och förstod att bebisen var stressad. Men jag kände fortfarande glädje och faktiskt ett lugn över att nu var det ändå dags.

Under våra Aurorabesök hade vi fått träffa Spec.läkare som bedyrade oss med att om bebisen skulle må dåligt skulle man sätta en elektrod direkt så att jag skulle kunna känna mig trygg om att de hade full koll på bebisens hälsa. Min högsta önskan var ju att få en bebis på magen som skriker. Därför hade vi också kommit överens om att inte ens få försöka med sugklocka, utan kom man till det stadiet så skulle man göra ett akut snitt. Ganska tidigt under värkarbetet visade det sig att bebisen inte mådde bra. Hennes hjärtljud sjönk efter mina värkar, inte som normalt under själva värken. Förlossningsläkaren var in flera ggr för att undersöka CTG-kurvan och ta beslut. Jag fick börja krysta när jag kände mig redo. Hon menade att bebisen nog mådde bra trots allt.

Jag kämpade och kämpade, men inget hände. Jag ändrade ställning ett antal ggr för att underlätta, men utan resultat. Efter många långa timmar och många krystförsök, frågade så läkaren mig om jag inte kunde tänka mig sugklocka trots allt? Ett drag var allt som skulle behövas för att jag sen skulle kunna föda fram mitt barn själv.

Jag hade märkt att de vänt på CTG-maskinen så jag inte längre kunde kontrollera bebisens hjärtljud längre. Det var många människor i rummet som diskuterade med varandra om hur den här förlossningen skulle fortskrida.

Jag hade en frukansvärd smärta vid det här laget och min livmoder hade slutat att hjälpa till med värkar. Man hade höjt det värkstimulerande droppet till högsta möjliga, utan resultat. När jag så fick frågan om att försöka med sugklocka så var jag nog inte i mitt sinnesfulla bruk. De berättade att bebisen nu mådde dåligt och måste ut, de måste få hjälpa till med sugklockan. Tanken på att begära ett snitt just då fanns inte hos mig. Vi hade ju skrivit en förlossningsplan så jag litade blint på att personalen fattade riktiga beslut.

De la en sugklocka under mycket bestyr och började ge mig direktiv när jag skulle krysta. Det kändes som om mitt bäcken satt som en luciakrona kring barnets huvud. Det var en frukansvärd smärta. De slet och drog med inget hände. Till slut fick de ut huvudet men bebisen fastnade med sina axlar vid mitt blygdben. En barnmorska lade sig nu på min mage för att pressa ut barnet samtidigt som förlossningsläkaren försökte få loss henne.

Nu stod även barnläkaren och väntade på att ta emot bebisen. Hon mådde inte bra. De drog upp mina ben emot mina öron eftersom man vinner ca 2 cm i bäckenet då, samtidigt ligger en barnmorska på min mage och pressar allt vad hon kan. Jag själv har gett upp. Jag vet redan att bebisen är död. Jag planerade istället sånger till begravningen och att hennes storasyster skulle få hålla sitt syskon, oavsett!

När de så till slut får loss henne, skyndar de sig att vira in henne i en handuk, räcker över henne till barnläkaren som snabbt vill springa iväg. Jag hinner känna på tårna, det är det enda jag kan skymta. Jag vet inte vad det blev, vet inte om det lever. De skriker till mig att släppa taget. Jag höll inte fast, jag bara kände lite lätt på tårna… De hade glömt att klippa navelsträngen och trodde därför att jag höll henne fast.
De springer ut och tar min sambo med sig, som vi det här laget är helt färdig. Ingen har brytt sig om honom. Han har suttit i ett hörn med huvudet mellan benen och hoppats på det bästa. Det blir helt tyst i rummet. Ingen bebis som skriker, ingen bebis på magen… Efter en stund så slår de upp dörrarna och säger: -”Lyssna få du höra!”

Långt bort i korridoren hör jag ett barnskrik. Det är vårt barn. Det lever! Hon är född 13:50 och vid 21-tiden fick jag se henne för första gången. Hon låg på neo med slangar och bandage. Men så fin och så vacker! Hon hade brutit vänster överarm i ett omlottbrott och fått en plexusskada i höger sida. De hade haft sönder nerverna under förlossningen vilket gjorde att hon var totalt förlamad på höger sida i 4 månader. Sedan, efter sjukgymnastik och egen vilja, kom rörelserna sakta men säkert tillbaka. Kring 2 års ålder var fungerade höger arm nästan helt utan synliga symtom. När hon sedan var 2.5 år började nästa sjukhusbesök.

Hon insjuknade i något som man tror kommer ifrån den traumatiska förlossningen. En störning i det autonomiska nervsystemet. Det styr allt man inte behöver tänka på. I 1 ½ år låg vi till och från på sjukhus med olika diagnoser innan de kom fram till vad det rörde sig om. Nu idag är hon en frisk 5-åring som är mer högt än lågt och som längtar väldigt efter den växande bebisen som jag idag har i min mage.

Nu befinner vi oss i v 22 och jag hade en dröm, en ambiton att få föda normalt, få en bebis på magen som skriker. Men eftersom jag går under ”högrisk gravid” så har de drömmarna precis slagits sönder. Efter ett besök hos Spec. läkaren på förlossningen har vi fått ett besked om att det den här gången blir ett planerat snitt. Det är för stor risk för både mig och barnet att ens försöka vaginalt. Jag får inte rida längre, jag får inte träna, inte stressa. Bara ta det lugnt och ringa så fort jag känner minsta sammandragning. Jag ska försöka att avlasta livmodertappen så mycket som möjligt. Det är svårt att acceptera. Jag försöker så gott jag kan. Jag hoppas ju så klart att vi kan få gå igenom den här graviditeten utan att bli beordrar sängläge, utan komplikationer. Vi håller tummarna!

Mitt medlemsnamn på Familjeliv är Joka

Vägen till tvillingarna!

På min sons 11mån dag fick jag ett positivt graviditetstest. Aningen omtumlande, då vi inte direkt planerat att skaffa syskon så snabbt, men när man ändå är i småbarnssvängen är det väl lika bra att köra på?!

Hur långt gången jag var hade jag ingen aning om, då jag inte hunnit få tillbaka mensen efter avslutad amning. En vecka efter beskedet fick jag rejält ont i ena sidan, och åkte in till gynakuten med misstanke om utomkvedeshavandeskap. VUL visade ingenting alls, och hcg togs med återbesök två dagar senare för nytt hcg och vul.

Vid återbesöket fick jag beskedet att mitt hcg var alldeles för högt med avseende på fyndet, samt hade ökat för dåligt. Första värdet var 11 000 och andra var 14 000. Dagens vul visade en tom hinnsäck och en skugga. Troligen begynnande mf, mola eller ex, hon rekommenderade omedelbar skrapning och jag fick en remiss i handen. Då hon såg min tvekan erbjöd hon mig en tid 10 dagar senare för ny koll, om jag lovade att åka in genast vid blödning eller ökad smärta.

De 10 dagarna var de längsta i mitt liv… Mådde sanslöst illa, men inga blödningar, ingen ökad smärta. Vul 10 dagar senare visade två små tickande hjärtan, två foster i v 8+2! Enda molnet på himlen var att det såg ut att saknas skiljevägg, sk monoamniotiska tvillingar som är förenta med stora risker. Fick ny tid för ul en månad senare för att leta skiljevägg. Ännu en tids oro och väntan…

Nästa ul gjordes i v12. Då hittade de en tunn skiljevägg! Tvillingarna delade moderkaka och yttre hinnsäck, men hade en tunn hinna mellan sig, och var alltså med största sannolikhet enäggs. Efter det skulle vi gå på ul varannan vecka för att hålla koll så det inte utvecklades ttts-tvilling till tvilling transfusionssyndrom. Det innebär att den ena får för mycket näring, vilket leder till högt tryck och överbelastning, medan den andre får för lite foster vatten och blir undernärd. Ett farligt tillstånd, som kan leda till döden för båda tvillingarna. Man kan dock göra ett försök att bränna kärl i moderkakan med laser, men det är mycket riskabelt och inte många som klarar sig. Fick också beskedet att eftersom mitt första barn föddes i v34 trodde inte läkaren att jag skulle kunna gå så länge ens med tvillingar.

 När jag var i v16 var min föräldraledighet slut, och jag började jobba. Då började sammandragningarna så smått, men ingen större fara. Vi gick på kontroller varannan vecka, och allt såg bra ut. Fram till v20, då kom den stora chocken. TvH (höger, vår egen benämning, då det varierade vem som var ett och två som är sjukvårdens) hade mycket vatten, medan tvV hade nästan inget kvar. TvH var mycket större, och såg ut att ta över. Eftersom sammandragningarna hade ökat kraftigt blev jag omedelbart sjukskriven. Pga risken för tts satte de upp oss för ul varje vecka, med bedömning efter varje ul för ev remiss till Huddinge för op av moderkakan. Vi fick också veta att det var två små pojkar som bodde i min mage.

Varje ul gav samma besked- oförändrat tillstånd, båda växer i sin takt, och vattnet håller sig ojämnt, men blir inte sämre. Vi avvaktar. Denna oro var inte direkt gynnande för mina redan många sammandragningar. I v22 blev de kraftigare, hårda med rejält tryck i. Vi åkte in akut, och urinodling gjordes, och tappkontroll som visade oförändrad status. Inget mer, eftersom det var så pass tidigt. Det visade dock på bakterieväxt, så efter en antibiotikakur lugnade sig sd igen.

I v24 var det åter dags för kraftiga sd. 3min mellan i flera timmar under kvällen, men fl rådde mig att avvakta, och det lugnade ner sig tillslut. Gjorde en extra cervixkontroll veckan efter, som var rel oförändrat. Aningen mjuk, men ingen fara.

 I v25 ser ul bättre ut, vattenmängden har jämnat ut sig något, så det beslutas att det räcker med kontroller varannan vecka. Sd fortsätter, oftast var 10nde min dygnet runt. Sällan smärtsamma, men rel kraftiga. Troligen mycket beroende på att det redan börjar bli trångt i magen!

Ny kontroll enl planerna i v27. Ul oförändrat, tappen lång, sluten, men mjuk och framåtriktad. Blir ordinerad mer vila, men hur vilar man mer när man vilar dygnet runt?? Börjar ändå få förhoppningar om att kunna passera nyår, bara en dryg vecka kvar!

Dagen före nyår blir sammandragningarna åter kraftiga och täta. CTG visar en hel del sd, men cervix opåverkad sedan senaste kontroll. Får gå hem med några bricanyltabletter och ordinerad vila. Lättnad, vi klarar årsskiftet!! Får tid för ny kontroll en vecka senare. Nu börjar totalt sängliggande, minsta rörelse triggar sd. Första sonen går på dagis enl pappas schema, för jag klarar inte av att ta hand om honom alls när jag inte kan sitta upp!

Vid återbesöket gör de vul av tappen, som visar 3cm och sluten. Perfekt! Får med mig mer bricanyl att ta vid behov hemma.

UL i v30 visar att tvillingarna bytt plats, och den nya tv1, tvV, ligger med huvudet ner. Oförändrad viktskillnad, båda har bra med vatten och fina flöden i navelsträngarna. CTG görs för att kolla hur de mår, och allt verkar bra. Har lite sd, men avstår kontroll av tappen för att inte reta.

Veckan efter har dock sd ökat igen, så vul görs, men status oförändrad. Mer vila(!) och bricanyltabletter vid behov.

Sd fortsätter komma regelbundet, men med bad och bricanyltabletter och vila hålls de ändå i schack hyfsat. Har dem med ca6min mellan varje kväll, med et lugnar sig oftast efter midnatt. Nu börjar magen bli rejält stor och foglossningen är kännbar. Det är svårt att ligga bekvämt, och jag sover dåligt pga smärta, sd och täta toalettbesök.

Kontroller fortsätter vara oförändrade fram till v 34. Då är tappen mjuk och öppen. Hur mycket törs han inte känna efter, och vul hoppas vi över då de inte trott att jag skulle komma så här långt, så varje dag är en bonus! UL fortsätter se bra ut. TvV är fortfarande mindre, han har legat på -22% hela tiden, men följer sin kurva. TvH ligger på ca -10% och följer sin kurva. Alla flöden har varit helt opåverkade hittills, och kurvorna fina med avseende på hjärtljuden.

Nu börjar blodtrycket stiga så smått, och ligger på 1+ i protein. Så nu när det är fritt fram med hänseende till sd börjar tecknen på havandeskapsförgiftning komma, och kontrollerna fortsätter vara täta. Nu börjar jag röra en del på mig, för nu när jag passerat dagen då jag födde i min förra graviditet känns varje dag som övertid!

I v35 börjar sd bli ännu kraftigare. Slemproppen har släppt och förvärkarna är ett faktum varje kväll. Jag går så långa promenader jag kan, för nu vill jag ha ut dem! I v36 görs sista ul som visar att de växer och mår bra, de väger då  TvV 2581 g (-9 %) och TvH 2821 g (-1 %).  Tappkontroll görs ej, då de får födas när som helst. Går på blodtryckskontroller 2ggr/v, men det håller sig ok. TvV har sjunkit ner rejält och är mycket djupt fixerad. Åker till förlossningen för extra ctg-kontroller så sd är kraftiga och täta, då vi är rädda att barnen påverkas. De mår fint, men tvV (nu tv1) är aningen lättstressad, men allt ok varje gång.

V 37+4 åker vi in på kvällen, det är då fredag 29feb, då sd kommer med ca 4 min mellan och är rejält smärtsamma. Dock känner jag att det inte är på riktigt, men vill ändå göra en ny ctg-kontoll. Ctg visar täta och regelbundna värkar, men jag vill ändå åka hem då barnen mår bra. En tappkontoll görs, som visar att jag öppnat mig 4cm och hinnblåsan buktar ut. Får inte åka hem, utan de vill att jag stannar då de tror att förlossningen är på g.

Värkarna avstannar igen på morgonen, och vi får åka hem på permission över dagen. De vill att jag ska sova där på natten med sovdos för att få vila, så vi åker in på kvällen igen. Sambon får ej stanna, och jag förväntas dela rum med tre nyförlösta. Då bryter jag ihop, och tillslut fixar en förstående bm ett enkelrum åt mig. Natten är ok, sover bättre än på länge. CTG körs på kvällen och på morgonen. Allt ok, tvV fortfarande aningen stressad. Får köra om flera ggr innan de blir nöjda. Får tillsist permission till nästa morgon om jag kommer in och kör en kurva på kvällen Får med mig sömntabletter hem.

Får tid på förossningen på måndag för bedömning för ev igångsättning, för de tror att livmodern är för utspänd för att orka köra igång och bibehålla ett eget värkarbete. Tydligen inte helt ovanligt vid tvillinggraviditeter. Jag har ju trots allt ett sf mått på 46, så magen är ganska stor…

Förlossningen och tiden efteråt är ett separat kapitel, men i korthet:

I v38+0 sätts vi till slut igång då jag öppnat mig så pass mycket och är sliten efter alla förvärkarna. Det hela slutar i katastrofsnitt, men båda tvillingarna mår utmärkt från start. De väger 2605g och 3050g, så de är inte pyttesmå, och efter fyra dagar på eftervårdsavdelning får vi åka hem.

Tre lika graviditeter men ändå så olika

Äntligen blir det av, att skriva den där berättelsen som jag så länge tänkt göra men aldrig kommit mig för eftersom det känts som ett alltför stort projekt att dra igång. För många detaljer att försöka komma ihåg från sammanlagt tre graviditeter som alla varit lika men ändå på sitt sätt så olika.

Min första graviditet fortlöpte normalt fram till jag var i fjärde/femte månaden ungefär, då började sammandragningarna och ett väldigt tryck neråt komma. De var väldigt intensiva och det blev många resor in till förlossningen för att kolla upp så att allt var normalt, vilket det var det enligt barnmorskor och läkare. Det var bara att fortsätta att leva och arbeta som vanligt. Det var tufft, minns jag, då arbetade jag på en kundtjänst och vid varje samtal som kom in fick jag sammandragningar, förmodligen på grund av att en del samtal kunde vara väldigt jobbiga och påfrestande. Jag hade normalt fem minuter att gå till jobbet, men det tog mig 30 minuter att komma dit eftersom jag var tvungen att stanna var och vartannat steg på grund av kraftiga sammandragningar. I vecka 32 fick jag ligga inlagd för observation under två dagar och blev sen sjukskriven och fick äta Bricanyl fram till vecka 37. När jag väl slutat äta Bricanyl och trodde att den lilla skulle titta ut snart fick jag trots allt gå fem dagar över tiden innan hon valde att visa sig för mig.

Min andra graviditet var till en början också normal, förutom att jag i vecka 12-13 hade en mensliknande molvärk som gick som ett band runt nedre delen av magen och ryggen i kombination med sammandragningar. Jag ringde vårdcentralen och fick komma dit och lämna ett urinprov, vilket gav svaga indikationer på bakterier i urinen, men inget som behövde behandlas enligt barnmorska och läkare.
Eftersom jag haft kraftiga sammandragningar och tryck neråt i min första graviditet oroade jag mig inte så mycket för dem den här gången. Tänkte att det är väl så mina graviditeter ser ut. Inte förrän jag var i vecka 21+6 och jag fick en liten blodblandad flytning och det kändes som hela underlivet skulle ramla ut ringde jag till förlossningen för att få råd. De tyckte då inte att det var något att oroa sig för, så jag väntade ytterligare någon dag men när trycket och sammandragningarna bara blev värre och blödningen kom tillbaka så ringde jag igen efter tre dagar och fick då komma in på en undersökning. Där visade det sig att jag var öppen 3 cm och fosterhinnan buktade ut. Jag blev genast inlagd och fick ligga tippad med huvudet lägre än fötterna i förhoppning om att det skulle ta bort trycket mot hinnorna och förhindra att de brast och förhoppningsvis skulle det till och med få hinnan att åka tillbaka och cervix att sluta sig igen. Jag fick inte gå ur sängen under några som helst villkor, inte ens för att gå på toaletten, det sköttes via ett bäcken istället. Jag fick Bricanyl i dropp, injektions- och tablettform, åt också Confortid för att förhindra produktion av det hormon som bildas vid sammandragningar och som gör att cervix mjukas upp, fick även Betapred för att barnets lungor skulle mogna samt att jag fick medicin som tunnade ut blodet för att förhindra blodproppar. Det visade sig också att jag hade GBS (grupp B streptokocker som kan orsaka urinvägsinfektion) men fick ingen behandling för detta.

När jag legat i 10 dagar och passerat 24 fulla veckor och kommit in i vecka 25 började hoppet om att få behålla barnet att växa. Det var ju inte så många veckor kvar till den tid då läkarna vet att förutsatt att barnet är friskt för övrigt så kan de klara det. Det kändes väldigt tryggt. Sen kom den dagen då allt skulle förändras, vecka 24+4. Jag hade fått se vårt lilla pyre på ultraljud tidigare på dagen och allt såg normalt ut. Jag var fortfarande öppen, men det verkade ändå hålla sig stabilt med sängläge. Under tiden som ultraljudet gjordes passade barnmorskorna på att byta ut min madrass mot en som skulle vara mer ergonomiskt riktig eftersom jag hade fått så ont i rygg och huvud efter att ha legat i nästan två veckor. Denna madrass var fylld med luft och ställde in sig efter hur kroppen låg i sängen, så fort jag rörde på mig fylldes eller tömdes madrassen på luft för att passa min ställning, den var väldigt obekväm men jag beslöt mig för att ge den en chans. När sammandragningarna och molvärken tilltog den dagen trodde jag att det hade med madrassen att göra så jag försökte att inte hetsa upp mig alltför mycket över dem. Däremot hade den lilla i magen inte rört på sig ordentligt på jättelänge och jag började känna oro över det. Bad barnmorskan att lyssna på hjärtat och det slog så fint. Drog en suck av lättnad och försökte att få bebisen att röra på sig genom att buffa lite på magen, men det hjälpte inte. Normalt brukade det vara väldigt livat därinne, men eftersom ingenting tydde på att något var fel så var det bara att försöka slappna av istället. Sammandragningarna fortsatte med samma intensitet som tidigare och till slut fick jag be om att få en annan madrass. Fick istället en tempur madrass som var mycket skönare en den ”levande” madrassen som skulle vara så bra. Kunde då äntligen slappna av och försöka sova lite men det blev inte många timmar åt gången eftersom sammandragningarna ändå fortfarande var kvar. Nämnde dem vid flera tillfällen för barnmorskan men det fanns inte så mycket mer att göra eftersom jag fick medicin och var sängliggande. Vid fyratiden på morgonen, vecka 24+5, började jag att klocka sammandragningarna och insåg att de kom väldigt tätt, jag tror att det kan ha varit ca 2-3 minuter emellan. Ringde på barnmorskan vid tjugo över fyra som tog CTG-remsa och kallade på läkare. CTG-remsan visade att jag hade värkar med 2 minuters mellan rum och den vaginala ultraljudsundersökningen visade att jag var öppen fem centimeter och att vår lilla bebis låg med foten ner i förlossningskanalen. Läkaren försvann ett tag men skulle återkomma för att göra nytt ultraljud, men under den tid hon var borta hann vattnet gå. Det beslutades om akut kejsarsnitt (i samband med detta fick jag antibiotika intravenöst för att förhindra att GBS överfördes till barnet) och inom loppet av mindre än en och en halvtimme, klockan 06:01, var vår lilla son född. Han var väldigt medtagen när han kom ut och läkarna jobbade länge med honom innan de fick igång andningen med hjälp av respirator. Det visade sig att han fått två hjärnblödningar, varav den ena daterades till bara någon dag innan han föddes (förmodligen var det vad som hände när det blev så stilla i magen) och den andra efter snittet och kunde härledas till den syrebrist han led när han kom ut. I sex dagar fick vi ha honom hos oss i livet, sen beslutades det om att respiratorn skulle stängas av. Hans hjärnblödning var av den högsta graden och tilltog hela tiden så läkarna gav inget hopp för honom. Idag finns han med oss ständigt i våra hjärtan och hans storasyster brukar peka på en stjärna och säga att däruppe sitter lillebror och tittar på oss mamma.

Nu nästan ett år senare är jag gravid igen med Liten, som enligt vår beräkning blev till den dag vår son var beräknad att födas och som beräknas födas den dag vår son gick bort. Det väljer jag att ta som ett tecken på att den här gången måste allt gå bra. Ja, sånär som på att jag redan har varit sjukskriven i över 11 veckor på grund av kraftiga sammandragningar och tryck neråt som påverkat och förkortat cervix. Jag är nu i vecka 33 och har sedan vecka 22 varit på ständiga kontroller och ätit Bricanyl. När jag den 16 december 2007 kom in till förlossningen för att kolla upp sammandragningarna visade det sig att cervix var 14mm lång och jag blev inlagd igen. Låg inne i sex dygn och fick permission över jul. Åt under de första tio dagarna också Confortid och den 27 december blev jag inlagd igen för att vara under uppsikt när jag inte längre skulle äta den medicinen. Jag fick åka hem dagen innan nyårsafton och har inte behövt ligga på sjukhus sedan dess, men jag har fram till nu gått på kontroll en gång i veckan på specialist mödravården och cervix har mätt allt ifrån 18-27mm. Under hela den här tiden har jag varit beordrad sängläge så mycket som möjligt och inte kunnat vistas någon annanstans än i hemmet. Sammandragningarna och trycket finns där så fort jag är uppe för länge, men medicinen och sängläget har ändå gjort att jag fortfarande har Liten på rätt ställe; i magen och inte utanför.

Den här senaste graviditeten har varit väldigt psykiskt påfrestande för hela familjen, men vi har försökt att ta det en dag i taget och inte se alltför långt fram. För mig som varit i husarrest gällde det att blunda för hur lång tid det var kvar av graviditeten när det hela började och bara vara glad för varje dag och vecka som passerat utan problem. Att komma förbi vecka 24+5 med Liten fortfarande i magen hjälpte mycket mentalt, det släppte på en massa spänningar och att vi nu kommit så långt som till vecka 33 är för oss en stor seger. Nu är hela livet en spänd förväntan över den lilla bebis som vi förhoppningsvis om några veckor får välkomna till vår familj och livet utanför magen.

Mitt medlemsnamn på Familjeliv är Safi.

Ett mirakel!

Så här i efterhand tror jag att jag haft mer sammandragningar än jag borde rätt länge men inte förstått allvaret i det hela. Två veckor innan jag blev inlagd hade jag dock varit ordentligt orolig, men blivit lugnad av MVC (per telefon utan undersökning) med att det var normalt och att det var livmodern som tränade.

 Jag var bara i vecka 23+1 när jag fick sammandragningar med några minuters mellanrum och vi tog beslutet att åka till förlossningen. Sammandragningarna lugnade inte ner sig med Bricanyl-injektioner och livmodertappen var mjuk, kort och öppen inifrån. Jag blev inlagd. När min man åkt hem för att sova insåg jag hur rädd jag var, skakig och med hjärtklappning av Bricanylen tog sig en av barnmorskorna an mig o satt o pratade en hel timme. Dagen efter tog de beslutet att sätta Tractocile-dropp i 48 timmar, det skulle förskjuta förlossningen så de skulle hinna ge mig Cortison-behandling för att skynda på bebisens lungmognad. Vi fick träffa personal från neanotalen och blev mycket väl bemötta av personalen på förlossningen. Vi ställde in oss på att få en bebis mycket för tidigt!

Tack vare dropp och sängläge (jag fick bara gå upp för att gå på toa, fick bla åka säng till tvättstället för att tvätta mig) stabiliserades läget och livmodertappen blev längre. Dock fortsatte sammandragningarna när droppet togs bort, detta försvårade mobiliseringen. Olika läkare sa olika saker o jag blev superless på att de inte gick på samma linje. Den ena sa att jag skulle vara uppe och den andra hotade med förlossningen o dropp igen! . Jag var inlagd sammanlagt två veckor på förlossningen och BB med sängläge och jag fick i princip bara gå på toaletten.

Hösten blev traumatisk med “husarrest” och sängläge i många långa veckor. Mina enda utflykter var till MVC, specialmödravården och akuta resor till förlossningen då och då för att stoppa envisa, täta sammandragningar. Det var en jobbig tid då jag fick lära mej att bara ta en stund i taget, att vara glad över att bebisen valt att stanna i magen ytterligare en dag. Begränsningarna fick jag sätta i huvudet, för jag kunde ju inte veta i förskott hur mycket sammandragningar olika saker skulle generera. Tiden var jobbig också för att jag upplevde att en del i min närhet inte förstod att jag var tvungen att ligga i förebyggande syfte, att jag inte kunde göra utflykter, inte ens en liten, att det kunde vara mer än nog att duscha och gå upp för trappan en gång på en dag.

Det var en otroligt omtumlande känsla att passera vecka 34, då de inte längre skulle stoppa förlossningen om den skulle komma igång. Helt plötsligt var sammandragningar helt ok! För mig var det fortfarande en signal för fara och nederlag. Det var som att behöva göra en mental kullerbytta!

På tolvslaget på nyårsnatten 2006 passerade jag den magiska gränsen 37 veckor - bebisen skulle nu inte längre vara prematur när han föddes! Vilken seger och triumf!!! Vi hade lyckats! Följande veckor njöt jag verkligen av att vara “normalt” gravid. Vi gjorde utflykter, små sådana, men allt var helt fantastiskt när man legat i 14 veckor! Jag var nöjd med att åka en tur med bilen och gå i EN affär! Ständiga sammandragningar och oron över att jag inte skulle förstå när det verkligen var allvar var tröttande. Folk trodde att jag skulle vara less men jag bara NJÖT av att vara gravid.

Vår son föddes i januari 2007, i vecka 40+4, något som jag och många andra aldrig trott- ett verkligt mirakel!!!

Hösten 2006 satte stora spår i mitt liv och det är något jag aldrig kommer att glömma. Konsekvenserna är bland andra att jag känner mig rädd för att bli gravid igen. Detta är en stor sorg eftersom jag älskar barn och inte har några problem att tänka mig fler. Jag vet att jag kommer att bli livrädd den dag stickan visar ett plus, och än så länge är jag inte ens redo att tänka tanken knappt.

Men det kommer förhoppningsvis!

Ett gammalt inlägg...

Hittade ett inlägg från min gamla blogg som känns viktigt:

 

Om att ta sin oro på allvar - april 3, 2008 

Började läsa min dagbok från hösten 2006 igår kväll och slogs återigen vad viktigt det är att ta sin känsla på allvar. En dag skriver jag så här:

“Har lite lätt att oroa mej över sammandragningarna men pratade med barnmorskan igår och hon sa att allt jag berättade lät helt normalt och att hon i detta läget inte ens skulle välja att undersöka mej.”

Dagen efter, i vecka 23+1 får jag regelbundna sammandragningar med några minuters mellanrum som inte går över när jag vilar. Sammandragningar som påverkar livmodertappen och som gör att jag blir sängliggandes i princip resten av graviditeten!

Så du som läser detta och är orolig över dina sammandragningar - lyssna på din oro! Det är bättre att ringa förlossningen eller din barnmorska en gång för mycket än att gå hemma och vara orolig, och det är bättre att komma in medan det inte är så allvarligt än att det ska behöva bli akut!!!

Bloggar

Jag följer två bloggar som berör ämnet "för tidiga" sammandragningar/prematura värkar.

Den ena handlar om en en tjej som föddes i vecka 23 som nu fyllt ett år, du hittar bloggen här.

Den andra har jag följt ett ganska bra tag. Nu är Johanna gravid och har fått prematura värkar i ungefär samma vecka som jag hade, varit inlagd och är nu åter hemma igen. Hennes blogg hittar du här.

Flytt och nypremiär

 Att känna igen sig i någon annan kan vara ett starkt stöd i en svår situation! 

Min resa började 2006 i graviditetsvecka 23+1 när vi fick åka in till förlossningen med täta, regelbundna och starka sammandragningar. Jag blev inlagd med diagnosen prematura sammandragningar och hotande förtidsbörd. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, skulle jag förlora livet jag bar inom mej? Jag blev sängliggande med väldigt begränsad aktivitet under resten av graviditeten och sonen stannade, som av ett mirakel, i magen till v 40+4. Berättelsen kommer i sin helhet i morgon.

Under dessa evighetslånga - sängliggande - ångest - veckor var mitt stora stöd alla fantastiska människor jag mötte via internet-communityn Familjeliv. Att få prata, gråta och skratta med någon i samma situation eller att få höra andras berättelser var ett enormt stöd för mig! Detta är bakgrunden till att jag valt att sammanställa denna sida. Att du, som är i samma situation, ska få stöd av de samlade berättelser och länkar till information som finns här.

Jag har frågat människor jag har mött som har erfarenhet av tidiga sammandragningar om de skulle vilja berätta om sina upplevelser. Det är berättelser som har många gemensamma nämnare men varje berättelse är på sitt sätt unik. De har tidigare funnits att läsa på domänen pepping.se. Jag kommer att flytta hela pepping.se till bloggen du nu läser och jag kommer att lägga ut alla berättelser som inlägg i denna blogg. Under flikarna har jag samlat sådant som jag funnit under mina försök att hitta information om tidiga sammandragningar, dess orsaker och konsekvenser. I och med flytten har jag rensat bort länkar som inte fungerar och jag kommer att lägga till ny information eftersom.

Om du har frågor, tips på bra material att länka till eller själv vill berätta om din upplevelse skriv till malin(at)pepping.se. 

/Malin