Äntligen blir det av, att skriva den där berättelsen som jag så länge tänkt göra men aldrig kommit mig för eftersom det känts som ett alltför stort projekt att dra igång. För många detaljer att försöka komma ihåg från sammanlagt tre graviditeter som alla varit lika men ändå på sitt sätt så olika.
Min första graviditet fortlöpte normalt fram till jag var i fjärde/femte månaden ungefär, då började sammandragningarna och ett väldigt tryck neråt komma. De var väldigt intensiva och det blev många resor in till förlossningen för att kolla upp så att allt var normalt, vilket det var det enligt barnmorskor och läkare. Det var bara att fortsätta att leva och arbeta som vanligt. Det var tufft, minns jag, då arbetade jag på en kundtjänst och vid varje samtal som kom in fick jag sammandragningar, förmodligen på grund av att en del samtal kunde vara väldigt jobbiga och påfrestande. Jag hade normalt fem minuter att gå till jobbet, men det tog mig 30 minuter att komma dit eftersom jag var tvungen att stanna var och vartannat steg på grund av kraftiga sammandragningar. I vecka 32 fick jag ligga inlagd för observation under två dagar och blev sen sjukskriven och fick äta Bricanyl fram till vecka 37. När jag väl slutat äta Bricanyl och trodde att den lilla skulle titta ut snart fick jag trots allt gå fem dagar över tiden innan hon valde att visa sig för mig.
Min andra graviditet var till en början också normal, förutom att jag i vecka 12-13 hade en mensliknande molvärk som gick som ett band runt nedre delen av magen och ryggen i kombination med sammandragningar. Jag ringde vårdcentralen och fick komma dit och lämna ett urinprov, vilket gav svaga indikationer på bakterier i urinen, men inget som behövde behandlas enligt barnmorska och läkare.
Eftersom jag haft kraftiga sammandragningar och tryck neråt i min första graviditet oroade jag mig inte så mycket för dem den här gången. Tänkte att det är väl så mina graviditeter ser ut. Inte förrän jag var i vecka 21+6 och jag fick en liten blodblandad flytning och det kändes som hela underlivet skulle ramla ut ringde jag till förlossningen för att få råd. De tyckte då inte att det var något att oroa sig för, så jag väntade ytterligare någon dag men när trycket och sammandragningarna bara blev värre och blödningen kom tillbaka så ringde jag igen efter tre dagar och fick då komma in på en undersökning. Där visade det sig att jag var öppen 3 cm och fosterhinnan buktade ut. Jag blev genast inlagd och fick ligga tippad med huvudet lägre än fötterna i förhoppning om att det skulle ta bort trycket mot hinnorna och förhindra att de brast och förhoppningsvis skulle det till och med få hinnan att åka tillbaka och cervix att sluta sig igen. Jag fick inte gå ur sängen under några som helst villkor, inte ens för att gå på toaletten, det sköttes via ett bäcken istället. Jag fick Bricanyl i dropp, injektions- och tablettform, åt också Confortid för att förhindra produktion av det hormon som bildas vid sammandragningar och som gör att cervix mjukas upp, fick även Betapred för att barnets lungor skulle mogna samt att jag fick medicin som tunnade ut blodet för att förhindra blodproppar. Det visade sig också att jag hade GBS (grupp B streptokocker som kan orsaka urinvägsinfektion) men fick ingen behandling för detta.
När jag legat i 10 dagar och passerat 24 fulla veckor och kommit in i vecka 25 började hoppet om att få behålla barnet att växa. Det var ju inte så många veckor kvar till den tid då läkarna vet att förutsatt att barnet är friskt för övrigt så kan de klara det. Det kändes väldigt tryggt. Sen kom den dagen då allt skulle förändras, vecka 24+4. Jag hade fått se vårt lilla pyre på ultraljud tidigare på dagen och allt såg normalt ut. Jag var fortfarande öppen, men det verkade ändå hålla sig stabilt med sängläge. Under tiden som ultraljudet gjordes passade barnmorskorna på att byta ut min madrass mot en som skulle vara mer ergonomiskt riktig eftersom jag hade fått så ont i rygg och huvud efter att ha legat i nästan två veckor. Denna madrass var fylld med luft och ställde in sig efter hur kroppen låg i sängen, så fort jag rörde på mig fylldes eller tömdes madrassen på luft för att passa min ställning, den var väldigt obekväm men jag beslöt mig för att ge den en chans. När sammandragningarna och molvärken tilltog den dagen trodde jag att det hade med madrassen att göra så jag försökte att inte hetsa upp mig alltför mycket över dem. Däremot hade den lilla i magen inte rört på sig ordentligt på jättelänge och jag började känna oro över det. Bad barnmorskan att lyssna på hjärtat och det slog så fint. Drog en suck av lättnad och försökte att få bebisen att röra på sig genom att buffa lite på magen, men det hjälpte inte. Normalt brukade det vara väldigt livat därinne, men eftersom ingenting tydde på att något var fel så var det bara att försöka slappna av istället. Sammandragningarna fortsatte med samma intensitet som tidigare och till slut fick jag be om att få en annan madrass. Fick istället en tempur madrass som var mycket skönare en den ”levande” madrassen som skulle vara så bra. Kunde då äntligen slappna av och försöka sova lite men det blev inte många timmar åt gången eftersom sammandragningarna ändå fortfarande var kvar. Nämnde dem vid flera tillfällen för barnmorskan men det fanns inte så mycket mer att göra eftersom jag fick medicin och var sängliggande. Vid fyratiden på morgonen, vecka 24+5, började jag att klocka sammandragningarna och insåg att de kom väldigt tätt, jag tror att det kan ha varit ca 2-3 minuter emellan. Ringde på barnmorskan vid tjugo över fyra som tog CTG-remsa och kallade på läkare. CTG-remsan visade att jag hade värkar med 2 minuters mellan rum och den vaginala ultraljudsundersökningen visade att jag var öppen fem centimeter och att vår lilla bebis låg med foten ner i förlossningskanalen. Läkaren försvann ett tag men skulle återkomma för att göra nytt ultraljud, men under den tid hon var borta hann vattnet gå. Det beslutades om akut kejsarsnitt (i samband med detta fick jag antibiotika intravenöst för att förhindra att GBS överfördes till barnet) och inom loppet av mindre än en och en halvtimme, klockan 06:01, var vår lilla son född. Han var väldigt medtagen när han kom ut och läkarna jobbade länge med honom innan de fick igång andningen med hjälp av respirator. Det visade sig att han fått två hjärnblödningar, varav den ena daterades till bara någon dag innan han föddes (förmodligen var det vad som hände när det blev så stilla i magen) och den andra efter snittet och kunde härledas till den syrebrist han led när han kom ut. I sex dagar fick vi ha honom hos oss i livet, sen beslutades det om att respiratorn skulle stängas av. Hans hjärnblödning var av den högsta graden och tilltog hela tiden så läkarna gav inget hopp för honom. Idag finns han med oss ständigt i våra hjärtan och hans storasyster brukar peka på en stjärna och säga att däruppe sitter lillebror och tittar på oss mamma.
Nu nästan ett år senare är jag gravid igen med Liten, som enligt vår beräkning blev till den dag vår son var beräknad att födas och som beräknas födas den dag vår son gick bort. Det väljer jag att ta som ett tecken på att den här gången måste allt gå bra. Ja, sånär som på att jag redan har varit sjukskriven i över 11 veckor på grund av kraftiga sammandragningar och tryck neråt som påverkat och förkortat cervix. Jag är nu i vecka 33 och har sedan vecka 22 varit på ständiga kontroller och ätit Bricanyl. När jag den 16 december 2007 kom in till förlossningen för att kolla upp sammandragningarna visade det sig att cervix var 14mm lång och jag blev inlagd igen. Låg inne i sex dygn och fick permission över jul. Åt under de första tio dagarna också Confortid och den 27 december blev jag inlagd igen för att vara under uppsikt när jag inte längre skulle äta den medicinen. Jag fick åka hem dagen innan nyårsafton och har inte behövt ligga på sjukhus sedan dess, men jag har fram till nu gått på kontroll en gång i veckan på specialist mödravården och cervix har mätt allt ifrån 18-27mm. Under hela den här tiden har jag varit beordrad sängläge så mycket som möjligt och inte kunnat vistas någon annanstans än i hemmet. Sammandragningarna och trycket finns där så fort jag är uppe för länge, men medicinen och sängläget har ändå gjort att jag fortfarande har Liten på rätt ställe; i magen och inte utanför.
Den här senaste graviditeten har varit väldigt psykiskt påfrestande för hela familjen, men vi har försökt att ta det en dag i taget och inte se alltför långt fram. För mig som varit i husarrest gällde det att blunda för hur lång tid det var kvar av graviditeten när det hela började och bara vara glad för varje dag och vecka som passerat utan problem. Att komma förbi vecka 24+5 med Liten fortfarande i magen hjälpte mycket mentalt, det släppte på en massa spänningar och att vi nu kommit så långt som till vecka 33 är för oss en stor seger. Nu är hela livet en spänd förväntan över den lilla bebis som vi förhoppningsvis om några veckor får välkomna till vår familj och livet utanför magen.
Mitt medlemsnamn på Familjeliv är Safi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar