Hotande förtidsbörd tidigt - men gick tiden ut!

Min första graviditet började som så många andra - på rosa moln. Men började strula tidigt med sammandragningar. När man väntar sitt första barn har man ingen erfarnhet, vet inte riktigt hur det ska kännas och smärtor är normalt. Efter att ha fått besked att jag hade “hotande förtidsbörd” med första flickan i v 27. 

Många sjukhusbesök, bricanyldropp, UL, kortisonsprutor, samtal osv. Jag hade t o m bricanyltabletter hemma att ta när det startade för att lugna ner det tills jag kom in på BB. När jag sen var i v 31 fick jag också uppleva hur det känns att ha njursten. Ingen härlig upplevelse! Jag vaknade av att det kändes som om någon drog en taggtråd fram och tillbaka i mitt urinrör samtidigt som jag hade en frukansvärd smärta i ryggslutet. Att ta sig ner för trappen ifrån sovrummet var en pärs. När sen sambon skulle skjutsa mig till sjukhuset trodde jag verkligen att min sista stund var kommen. Minsta lilla gruskorn som gjorde att bilen skuttade till lite, fick min smärta att bli helt obeskrivlig. Men efter några morfinsprutor och vidare transport till ett annat sjukhus, blev allt mycket bättre. Veckorna fram till 40+0 bestod i att inta sängläge, bricanyldropp och hoppas på det bästa.

Det var väldigt svårt för mig att acceptera att jag inte fick röra mig. Jag är i vanliga fall väldigt aktiv, tränar mycket och vid den tiden var jag aerobicintstruktör som hade en vision om att köra mina pass så länge magen inte tog emot. Det blev ingenting av den ambitionen. När vi hade nått v 40+0 så kom så flickan. Om än med en jobbig förlossning som slutade med sugklocka och flickan hamnade på Neo. Jag hade ju förväntat mig en bebis på magen som skrek för full hals. Nu blev det bara tyst, ingen bebis på magen…

Graviditet nr 2 var mycket efterlängtad! Vi hade väntat i 5 år innan vi blev gravida. Så lyckan var total när vi äntigen fick ett plus på stickan. Jag hade inga som helst orosmoln för att denna graviditet skulle strula. Jag mådde som vanligt väldigt illa, brösten ömmade och tröttheten var total. Eftersom barnet var så efterlängtat började jag rätt tidigt in i graviditeten oroa mig för missfall, dödfödsel osv. Varför skulle vi lyckas nu? Vad var det som sa att vi skulle få behålla den här bebisen som vi väntat på så länge?

Jag fick gå hos en Aurorabarnmorska för att gå igenom den tidigare graviditeten och förlossningen. Jag förstod då att den inte varit normal och att man därför gav rådet till mig att sluta träna och stressa.

I v 25 bakade jag bullar till en stundad födelsedag. Under baket upptäckte jag att det var slut på pärlsocker.
Jag for till affären för att köpa lite mer. När jag så står i kön så börjar det gno lite i magen, små lätta sammmandragningar. Det var inget som störde mig för stunden. Men de tilltog och jag var tvungen att lämna korgen utan att betala för att fort ta mig hemmåt. Det blev en hastig färd till BB. Väl där blev det bricanyldropp, information om hur stort barnet var, kortisonsprutor osv. 100% sjukskrivning och beordrad sängläge.

Så pågick det ända fram till v 40+1.

Jag sov i stort sett aldrig för att mina tankar var så ihärdiga med att det skulle vara något fel på barnet. Jag vågade inte sova eftersom alla mina mörka tankar kom så fort jag släckte lampan. När så vattnet gick en tidig söndagmorgon, var jag otroligt lättad. Nu äntligen, skulle vår bebis komma!

Jag såg tidigt att vattnet var missfärgat och förstod att bebisen var stressad. Men jag kände fortfarande glädje och faktiskt ett lugn över att nu var det ändå dags.

Under våra Aurorabesök hade vi fått träffa Spec.läkare som bedyrade oss med att om bebisen skulle må dåligt skulle man sätta en elektrod direkt så att jag skulle kunna känna mig trygg om att de hade full koll på bebisens hälsa. Min högsta önskan var ju att få en bebis på magen som skriker. Därför hade vi också kommit överens om att inte ens få försöka med sugklocka, utan kom man till det stadiet så skulle man göra ett akut snitt. Ganska tidigt under värkarbetet visade det sig att bebisen inte mådde bra. Hennes hjärtljud sjönk efter mina värkar, inte som normalt under själva värken. Förlossningsläkaren var in flera ggr för att undersöka CTG-kurvan och ta beslut. Jag fick börja krysta när jag kände mig redo. Hon menade att bebisen nog mådde bra trots allt.

Jag kämpade och kämpade, men inget hände. Jag ändrade ställning ett antal ggr för att underlätta, men utan resultat. Efter många långa timmar och många krystförsök, frågade så läkaren mig om jag inte kunde tänka mig sugklocka trots allt? Ett drag var allt som skulle behövas för att jag sen skulle kunna föda fram mitt barn själv.

Jag hade märkt att de vänt på CTG-maskinen så jag inte längre kunde kontrollera bebisens hjärtljud längre. Det var många människor i rummet som diskuterade med varandra om hur den här förlossningen skulle fortskrida.

Jag hade en frukansvärd smärta vid det här laget och min livmoder hade slutat att hjälpa till med värkar. Man hade höjt det värkstimulerande droppet till högsta möjliga, utan resultat. När jag så fick frågan om att försöka med sugklocka så var jag nog inte i mitt sinnesfulla bruk. De berättade att bebisen nu mådde dåligt och måste ut, de måste få hjälpa till med sugklockan. Tanken på att begära ett snitt just då fanns inte hos mig. Vi hade ju skrivit en förlossningsplan så jag litade blint på att personalen fattade riktiga beslut.

De la en sugklocka under mycket bestyr och började ge mig direktiv när jag skulle krysta. Det kändes som om mitt bäcken satt som en luciakrona kring barnets huvud. Det var en frukansvärd smärta. De slet och drog med inget hände. Till slut fick de ut huvudet men bebisen fastnade med sina axlar vid mitt blygdben. En barnmorska lade sig nu på min mage för att pressa ut barnet samtidigt som förlossningsläkaren försökte få loss henne.

Nu stod även barnläkaren och väntade på att ta emot bebisen. Hon mådde inte bra. De drog upp mina ben emot mina öron eftersom man vinner ca 2 cm i bäckenet då, samtidigt ligger en barnmorska på min mage och pressar allt vad hon kan. Jag själv har gett upp. Jag vet redan att bebisen är död. Jag planerade istället sånger till begravningen och att hennes storasyster skulle få hålla sitt syskon, oavsett!

När de så till slut får loss henne, skyndar de sig att vira in henne i en handuk, räcker över henne till barnläkaren som snabbt vill springa iväg. Jag hinner känna på tårna, det är det enda jag kan skymta. Jag vet inte vad det blev, vet inte om det lever. De skriker till mig att släppa taget. Jag höll inte fast, jag bara kände lite lätt på tårna… De hade glömt att klippa navelsträngen och trodde därför att jag höll henne fast.
De springer ut och tar min sambo med sig, som vi det här laget är helt färdig. Ingen har brytt sig om honom. Han har suttit i ett hörn med huvudet mellan benen och hoppats på det bästa. Det blir helt tyst i rummet. Ingen bebis som skriker, ingen bebis på magen… Efter en stund så slår de upp dörrarna och säger: -”Lyssna få du höra!”

Långt bort i korridoren hör jag ett barnskrik. Det är vårt barn. Det lever! Hon är född 13:50 och vid 21-tiden fick jag se henne för första gången. Hon låg på neo med slangar och bandage. Men så fin och så vacker! Hon hade brutit vänster överarm i ett omlottbrott och fått en plexusskada i höger sida. De hade haft sönder nerverna under förlossningen vilket gjorde att hon var totalt förlamad på höger sida i 4 månader. Sedan, efter sjukgymnastik och egen vilja, kom rörelserna sakta men säkert tillbaka. Kring 2 års ålder var fungerade höger arm nästan helt utan synliga symtom. När hon sedan var 2.5 år började nästa sjukhusbesök.

Hon insjuknade i något som man tror kommer ifrån den traumatiska förlossningen. En störning i det autonomiska nervsystemet. Det styr allt man inte behöver tänka på. I 1 ½ år låg vi till och från på sjukhus med olika diagnoser innan de kom fram till vad det rörde sig om. Nu idag är hon en frisk 5-åring som är mer högt än lågt och som längtar väldigt efter den växande bebisen som jag idag har i min mage.

Nu befinner vi oss i v 22 och jag hade en dröm, en ambiton att få föda normalt, få en bebis på magen som skriker. Men eftersom jag går under ”högrisk gravid” så har de drömmarna precis slagits sönder. Efter ett besök hos Spec. läkaren på förlossningen har vi fått ett besked om att det den här gången blir ett planerat snitt. Det är för stor risk för både mig och barnet att ens försöka vaginalt. Jag får inte rida längre, jag får inte träna, inte stressa. Bara ta det lugnt och ringa så fort jag känner minsta sammandragning. Jag ska försöka att avlasta livmodertappen så mycket som möjligt. Det är svårt att acceptera. Jag försöker så gott jag kan. Jag hoppas ju så klart att vi kan få gå igenom den här graviditeten utan att bli beordrar sängläge, utan komplikationer. Vi håller tummarna!

Mitt medlemsnamn på Familjeliv är Joka

Vägen till tvillingarna!

På min sons 11mån dag fick jag ett positivt graviditetstest. Aningen omtumlande, då vi inte direkt planerat att skaffa syskon så snabbt, men när man ändå är i småbarnssvängen är det väl lika bra att köra på?!

Hur långt gången jag var hade jag ingen aning om, då jag inte hunnit få tillbaka mensen efter avslutad amning. En vecka efter beskedet fick jag rejält ont i ena sidan, och åkte in till gynakuten med misstanke om utomkvedeshavandeskap. VUL visade ingenting alls, och hcg togs med återbesök två dagar senare för nytt hcg och vul.

Vid återbesöket fick jag beskedet att mitt hcg var alldeles för högt med avseende på fyndet, samt hade ökat för dåligt. Första värdet var 11 000 och andra var 14 000. Dagens vul visade en tom hinnsäck och en skugga. Troligen begynnande mf, mola eller ex, hon rekommenderade omedelbar skrapning och jag fick en remiss i handen. Då hon såg min tvekan erbjöd hon mig en tid 10 dagar senare för ny koll, om jag lovade att åka in genast vid blödning eller ökad smärta.

De 10 dagarna var de längsta i mitt liv… Mådde sanslöst illa, men inga blödningar, ingen ökad smärta. Vul 10 dagar senare visade två små tickande hjärtan, två foster i v 8+2! Enda molnet på himlen var att det såg ut att saknas skiljevägg, sk monoamniotiska tvillingar som är förenta med stora risker. Fick ny tid för ul en månad senare för att leta skiljevägg. Ännu en tids oro och väntan…

Nästa ul gjordes i v12. Då hittade de en tunn skiljevägg! Tvillingarna delade moderkaka och yttre hinnsäck, men hade en tunn hinna mellan sig, och var alltså med största sannolikhet enäggs. Efter det skulle vi gå på ul varannan vecka för att hålla koll så det inte utvecklades ttts-tvilling till tvilling transfusionssyndrom. Det innebär att den ena får för mycket näring, vilket leder till högt tryck och överbelastning, medan den andre får för lite foster vatten och blir undernärd. Ett farligt tillstånd, som kan leda till döden för båda tvillingarna. Man kan dock göra ett försök att bränna kärl i moderkakan med laser, men det är mycket riskabelt och inte många som klarar sig. Fick också beskedet att eftersom mitt första barn föddes i v34 trodde inte läkaren att jag skulle kunna gå så länge ens med tvillingar.

 När jag var i v16 var min föräldraledighet slut, och jag började jobba. Då började sammandragningarna så smått, men ingen större fara. Vi gick på kontroller varannan vecka, och allt såg bra ut. Fram till v20, då kom den stora chocken. TvH (höger, vår egen benämning, då det varierade vem som var ett och två som är sjukvårdens) hade mycket vatten, medan tvV hade nästan inget kvar. TvH var mycket större, och såg ut att ta över. Eftersom sammandragningarna hade ökat kraftigt blev jag omedelbart sjukskriven. Pga risken för tts satte de upp oss för ul varje vecka, med bedömning efter varje ul för ev remiss till Huddinge för op av moderkakan. Vi fick också veta att det var två små pojkar som bodde i min mage.

Varje ul gav samma besked- oförändrat tillstånd, båda växer i sin takt, och vattnet håller sig ojämnt, men blir inte sämre. Vi avvaktar. Denna oro var inte direkt gynnande för mina redan många sammandragningar. I v22 blev de kraftigare, hårda med rejält tryck i. Vi åkte in akut, och urinodling gjordes, och tappkontroll som visade oförändrad status. Inget mer, eftersom det var så pass tidigt. Det visade dock på bakterieväxt, så efter en antibiotikakur lugnade sig sd igen.

I v24 var det åter dags för kraftiga sd. 3min mellan i flera timmar under kvällen, men fl rådde mig att avvakta, och det lugnade ner sig tillslut. Gjorde en extra cervixkontroll veckan efter, som var rel oförändrat. Aningen mjuk, men ingen fara.

 I v25 ser ul bättre ut, vattenmängden har jämnat ut sig något, så det beslutas att det räcker med kontroller varannan vecka. Sd fortsätter, oftast var 10nde min dygnet runt. Sällan smärtsamma, men rel kraftiga. Troligen mycket beroende på att det redan börjar bli trångt i magen!

Ny kontroll enl planerna i v27. Ul oförändrat, tappen lång, sluten, men mjuk och framåtriktad. Blir ordinerad mer vila, men hur vilar man mer när man vilar dygnet runt?? Börjar ändå få förhoppningar om att kunna passera nyår, bara en dryg vecka kvar!

Dagen före nyår blir sammandragningarna åter kraftiga och täta. CTG visar en hel del sd, men cervix opåverkad sedan senaste kontroll. Får gå hem med några bricanyltabletter och ordinerad vila. Lättnad, vi klarar årsskiftet!! Får tid för ny kontroll en vecka senare. Nu börjar totalt sängliggande, minsta rörelse triggar sd. Första sonen går på dagis enl pappas schema, för jag klarar inte av att ta hand om honom alls när jag inte kan sitta upp!

Vid återbesöket gör de vul av tappen, som visar 3cm och sluten. Perfekt! Får med mig mer bricanyl att ta vid behov hemma.

UL i v30 visar att tvillingarna bytt plats, och den nya tv1, tvV, ligger med huvudet ner. Oförändrad viktskillnad, båda har bra med vatten och fina flöden i navelsträngarna. CTG görs för att kolla hur de mår, och allt verkar bra. Har lite sd, men avstår kontroll av tappen för att inte reta.

Veckan efter har dock sd ökat igen, så vul görs, men status oförändrad. Mer vila(!) och bricanyltabletter vid behov.

Sd fortsätter komma regelbundet, men med bad och bricanyltabletter och vila hålls de ändå i schack hyfsat. Har dem med ca6min mellan varje kväll, med et lugnar sig oftast efter midnatt. Nu börjar magen bli rejält stor och foglossningen är kännbar. Det är svårt att ligga bekvämt, och jag sover dåligt pga smärta, sd och täta toalettbesök.

Kontroller fortsätter vara oförändrade fram till v 34. Då är tappen mjuk och öppen. Hur mycket törs han inte känna efter, och vul hoppas vi över då de inte trott att jag skulle komma så här långt, så varje dag är en bonus! UL fortsätter se bra ut. TvV är fortfarande mindre, han har legat på -22% hela tiden, men följer sin kurva. TvH ligger på ca -10% och följer sin kurva. Alla flöden har varit helt opåverkade hittills, och kurvorna fina med avseende på hjärtljuden.

Nu börjar blodtrycket stiga så smått, och ligger på 1+ i protein. Så nu när det är fritt fram med hänseende till sd börjar tecknen på havandeskapsförgiftning komma, och kontrollerna fortsätter vara täta. Nu börjar jag röra en del på mig, för nu när jag passerat dagen då jag födde i min förra graviditet känns varje dag som övertid!

I v35 börjar sd bli ännu kraftigare. Slemproppen har släppt och förvärkarna är ett faktum varje kväll. Jag går så långa promenader jag kan, för nu vill jag ha ut dem! I v36 görs sista ul som visar att de växer och mår bra, de väger då  TvV 2581 g (-9 %) och TvH 2821 g (-1 %).  Tappkontroll görs ej, då de får födas när som helst. Går på blodtryckskontroller 2ggr/v, men det håller sig ok. TvV har sjunkit ner rejält och är mycket djupt fixerad. Åker till förlossningen för extra ctg-kontroller så sd är kraftiga och täta, då vi är rädda att barnen påverkas. De mår fint, men tvV (nu tv1) är aningen lättstressad, men allt ok varje gång.

V 37+4 åker vi in på kvällen, det är då fredag 29feb, då sd kommer med ca 4 min mellan och är rejält smärtsamma. Dock känner jag att det inte är på riktigt, men vill ändå göra en ny ctg-kontoll. Ctg visar täta och regelbundna värkar, men jag vill ändå åka hem då barnen mår bra. En tappkontoll görs, som visar att jag öppnat mig 4cm och hinnblåsan buktar ut. Får inte åka hem, utan de vill att jag stannar då de tror att förlossningen är på g.

Värkarna avstannar igen på morgonen, och vi får åka hem på permission över dagen. De vill att jag ska sova där på natten med sovdos för att få vila, så vi åker in på kvällen igen. Sambon får ej stanna, och jag förväntas dela rum med tre nyförlösta. Då bryter jag ihop, och tillslut fixar en förstående bm ett enkelrum åt mig. Natten är ok, sover bättre än på länge. CTG körs på kvällen och på morgonen. Allt ok, tvV fortfarande aningen stressad. Får köra om flera ggr innan de blir nöjda. Får tillsist permission till nästa morgon om jag kommer in och kör en kurva på kvällen Får med mig sömntabletter hem.

Får tid på förossningen på måndag för bedömning för ev igångsättning, för de tror att livmodern är för utspänd för att orka köra igång och bibehålla ett eget värkarbete. Tydligen inte helt ovanligt vid tvillinggraviditeter. Jag har ju trots allt ett sf mått på 46, så magen är ganska stor…

Förlossningen och tiden efteråt är ett separat kapitel, men i korthet:

I v38+0 sätts vi till slut igång då jag öppnat mig så pass mycket och är sliten efter alla förvärkarna. Det hela slutar i katastrofsnitt, men båda tvillingarna mår utmärkt från start. De väger 2605g och 3050g, så de är inte pyttesmå, och efter fyra dagar på eftervårdsavdelning får vi åka hem.

Tre lika graviditeter men ändå så olika

Äntligen blir det av, att skriva den där berättelsen som jag så länge tänkt göra men aldrig kommit mig för eftersom det känts som ett alltför stort projekt att dra igång. För många detaljer att försöka komma ihåg från sammanlagt tre graviditeter som alla varit lika men ändå på sitt sätt så olika.

Min första graviditet fortlöpte normalt fram till jag var i fjärde/femte månaden ungefär, då började sammandragningarna och ett väldigt tryck neråt komma. De var väldigt intensiva och det blev många resor in till förlossningen för att kolla upp så att allt var normalt, vilket det var det enligt barnmorskor och läkare. Det var bara att fortsätta att leva och arbeta som vanligt. Det var tufft, minns jag, då arbetade jag på en kundtjänst och vid varje samtal som kom in fick jag sammandragningar, förmodligen på grund av att en del samtal kunde vara väldigt jobbiga och påfrestande. Jag hade normalt fem minuter att gå till jobbet, men det tog mig 30 minuter att komma dit eftersom jag var tvungen att stanna var och vartannat steg på grund av kraftiga sammandragningar. I vecka 32 fick jag ligga inlagd för observation under två dagar och blev sen sjukskriven och fick äta Bricanyl fram till vecka 37. När jag väl slutat äta Bricanyl och trodde att den lilla skulle titta ut snart fick jag trots allt gå fem dagar över tiden innan hon valde att visa sig för mig.

Min andra graviditet var till en början också normal, förutom att jag i vecka 12-13 hade en mensliknande molvärk som gick som ett band runt nedre delen av magen och ryggen i kombination med sammandragningar. Jag ringde vårdcentralen och fick komma dit och lämna ett urinprov, vilket gav svaga indikationer på bakterier i urinen, men inget som behövde behandlas enligt barnmorska och läkare.
Eftersom jag haft kraftiga sammandragningar och tryck neråt i min första graviditet oroade jag mig inte så mycket för dem den här gången. Tänkte att det är väl så mina graviditeter ser ut. Inte förrän jag var i vecka 21+6 och jag fick en liten blodblandad flytning och det kändes som hela underlivet skulle ramla ut ringde jag till förlossningen för att få råd. De tyckte då inte att det var något att oroa sig för, så jag väntade ytterligare någon dag men när trycket och sammandragningarna bara blev värre och blödningen kom tillbaka så ringde jag igen efter tre dagar och fick då komma in på en undersökning. Där visade det sig att jag var öppen 3 cm och fosterhinnan buktade ut. Jag blev genast inlagd och fick ligga tippad med huvudet lägre än fötterna i förhoppning om att det skulle ta bort trycket mot hinnorna och förhindra att de brast och förhoppningsvis skulle det till och med få hinnan att åka tillbaka och cervix att sluta sig igen. Jag fick inte gå ur sängen under några som helst villkor, inte ens för att gå på toaletten, det sköttes via ett bäcken istället. Jag fick Bricanyl i dropp, injektions- och tablettform, åt också Confortid för att förhindra produktion av det hormon som bildas vid sammandragningar och som gör att cervix mjukas upp, fick även Betapred för att barnets lungor skulle mogna samt att jag fick medicin som tunnade ut blodet för att förhindra blodproppar. Det visade sig också att jag hade GBS (grupp B streptokocker som kan orsaka urinvägsinfektion) men fick ingen behandling för detta.

När jag legat i 10 dagar och passerat 24 fulla veckor och kommit in i vecka 25 började hoppet om att få behålla barnet att växa. Det var ju inte så många veckor kvar till den tid då läkarna vet att förutsatt att barnet är friskt för övrigt så kan de klara det. Det kändes väldigt tryggt. Sen kom den dagen då allt skulle förändras, vecka 24+4. Jag hade fått se vårt lilla pyre på ultraljud tidigare på dagen och allt såg normalt ut. Jag var fortfarande öppen, men det verkade ändå hålla sig stabilt med sängläge. Under tiden som ultraljudet gjordes passade barnmorskorna på att byta ut min madrass mot en som skulle vara mer ergonomiskt riktig eftersom jag hade fått så ont i rygg och huvud efter att ha legat i nästan två veckor. Denna madrass var fylld med luft och ställde in sig efter hur kroppen låg i sängen, så fort jag rörde på mig fylldes eller tömdes madrassen på luft för att passa min ställning, den var väldigt obekväm men jag beslöt mig för att ge den en chans. När sammandragningarna och molvärken tilltog den dagen trodde jag att det hade med madrassen att göra så jag försökte att inte hetsa upp mig alltför mycket över dem. Däremot hade den lilla i magen inte rört på sig ordentligt på jättelänge och jag började känna oro över det. Bad barnmorskan att lyssna på hjärtat och det slog så fint. Drog en suck av lättnad och försökte att få bebisen att röra på sig genom att buffa lite på magen, men det hjälpte inte. Normalt brukade det vara väldigt livat därinne, men eftersom ingenting tydde på att något var fel så var det bara att försöka slappna av istället. Sammandragningarna fortsatte med samma intensitet som tidigare och till slut fick jag be om att få en annan madrass. Fick istället en tempur madrass som var mycket skönare en den ”levande” madrassen som skulle vara så bra. Kunde då äntligen slappna av och försöka sova lite men det blev inte många timmar åt gången eftersom sammandragningarna ändå fortfarande var kvar. Nämnde dem vid flera tillfällen för barnmorskan men det fanns inte så mycket mer att göra eftersom jag fick medicin och var sängliggande. Vid fyratiden på morgonen, vecka 24+5, började jag att klocka sammandragningarna och insåg att de kom väldigt tätt, jag tror att det kan ha varit ca 2-3 minuter emellan. Ringde på barnmorskan vid tjugo över fyra som tog CTG-remsa och kallade på läkare. CTG-remsan visade att jag hade värkar med 2 minuters mellan rum och den vaginala ultraljudsundersökningen visade att jag var öppen fem centimeter och att vår lilla bebis låg med foten ner i förlossningskanalen. Läkaren försvann ett tag men skulle återkomma för att göra nytt ultraljud, men under den tid hon var borta hann vattnet gå. Det beslutades om akut kejsarsnitt (i samband med detta fick jag antibiotika intravenöst för att förhindra att GBS överfördes till barnet) och inom loppet av mindre än en och en halvtimme, klockan 06:01, var vår lilla son född. Han var väldigt medtagen när han kom ut och läkarna jobbade länge med honom innan de fick igång andningen med hjälp av respirator. Det visade sig att han fått två hjärnblödningar, varav den ena daterades till bara någon dag innan han föddes (förmodligen var det vad som hände när det blev så stilla i magen) och den andra efter snittet och kunde härledas till den syrebrist han led när han kom ut. I sex dagar fick vi ha honom hos oss i livet, sen beslutades det om att respiratorn skulle stängas av. Hans hjärnblödning var av den högsta graden och tilltog hela tiden så läkarna gav inget hopp för honom. Idag finns han med oss ständigt i våra hjärtan och hans storasyster brukar peka på en stjärna och säga att däruppe sitter lillebror och tittar på oss mamma.

Nu nästan ett år senare är jag gravid igen med Liten, som enligt vår beräkning blev till den dag vår son var beräknad att födas och som beräknas födas den dag vår son gick bort. Det väljer jag att ta som ett tecken på att den här gången måste allt gå bra. Ja, sånär som på att jag redan har varit sjukskriven i över 11 veckor på grund av kraftiga sammandragningar och tryck neråt som påverkat och förkortat cervix. Jag är nu i vecka 33 och har sedan vecka 22 varit på ständiga kontroller och ätit Bricanyl. När jag den 16 december 2007 kom in till förlossningen för att kolla upp sammandragningarna visade det sig att cervix var 14mm lång och jag blev inlagd igen. Låg inne i sex dygn och fick permission över jul. Åt under de första tio dagarna också Confortid och den 27 december blev jag inlagd igen för att vara under uppsikt när jag inte längre skulle äta den medicinen. Jag fick åka hem dagen innan nyårsafton och har inte behövt ligga på sjukhus sedan dess, men jag har fram till nu gått på kontroll en gång i veckan på specialist mödravården och cervix har mätt allt ifrån 18-27mm. Under hela den här tiden har jag varit beordrad sängläge så mycket som möjligt och inte kunnat vistas någon annanstans än i hemmet. Sammandragningarna och trycket finns där så fort jag är uppe för länge, men medicinen och sängläget har ändå gjort att jag fortfarande har Liten på rätt ställe; i magen och inte utanför.

Den här senaste graviditeten har varit väldigt psykiskt påfrestande för hela familjen, men vi har försökt att ta det en dag i taget och inte se alltför långt fram. För mig som varit i husarrest gällde det att blunda för hur lång tid det var kvar av graviditeten när det hela började och bara vara glad för varje dag och vecka som passerat utan problem. Att komma förbi vecka 24+5 med Liten fortfarande i magen hjälpte mycket mentalt, det släppte på en massa spänningar och att vi nu kommit så långt som till vecka 33 är för oss en stor seger. Nu är hela livet en spänd förväntan över den lilla bebis som vi förhoppningsvis om några veckor får välkomna till vår familj och livet utanför magen.

Mitt medlemsnamn på Familjeliv är Safi.

Ett mirakel!

Så här i efterhand tror jag att jag haft mer sammandragningar än jag borde rätt länge men inte förstått allvaret i det hela. Två veckor innan jag blev inlagd hade jag dock varit ordentligt orolig, men blivit lugnad av MVC (per telefon utan undersökning) med att det var normalt och att det var livmodern som tränade.

 Jag var bara i vecka 23+1 när jag fick sammandragningar med några minuters mellanrum och vi tog beslutet att åka till förlossningen. Sammandragningarna lugnade inte ner sig med Bricanyl-injektioner och livmodertappen var mjuk, kort och öppen inifrån. Jag blev inlagd. När min man åkt hem för att sova insåg jag hur rädd jag var, skakig och med hjärtklappning av Bricanylen tog sig en av barnmorskorna an mig o satt o pratade en hel timme. Dagen efter tog de beslutet att sätta Tractocile-dropp i 48 timmar, det skulle förskjuta förlossningen så de skulle hinna ge mig Cortison-behandling för att skynda på bebisens lungmognad. Vi fick träffa personal från neanotalen och blev mycket väl bemötta av personalen på förlossningen. Vi ställde in oss på att få en bebis mycket för tidigt!

Tack vare dropp och sängläge (jag fick bara gå upp för att gå på toa, fick bla åka säng till tvättstället för att tvätta mig) stabiliserades läget och livmodertappen blev längre. Dock fortsatte sammandragningarna när droppet togs bort, detta försvårade mobiliseringen. Olika läkare sa olika saker o jag blev superless på att de inte gick på samma linje. Den ena sa att jag skulle vara uppe och den andra hotade med förlossningen o dropp igen! . Jag var inlagd sammanlagt två veckor på förlossningen och BB med sängläge och jag fick i princip bara gå på toaletten.

Hösten blev traumatisk med “husarrest” och sängläge i många långa veckor. Mina enda utflykter var till MVC, specialmödravården och akuta resor till förlossningen då och då för att stoppa envisa, täta sammandragningar. Det var en jobbig tid då jag fick lära mej att bara ta en stund i taget, att vara glad över att bebisen valt att stanna i magen ytterligare en dag. Begränsningarna fick jag sätta i huvudet, för jag kunde ju inte veta i förskott hur mycket sammandragningar olika saker skulle generera. Tiden var jobbig också för att jag upplevde att en del i min närhet inte förstod att jag var tvungen att ligga i förebyggande syfte, att jag inte kunde göra utflykter, inte ens en liten, att det kunde vara mer än nog att duscha och gå upp för trappan en gång på en dag.

Det var en otroligt omtumlande känsla att passera vecka 34, då de inte längre skulle stoppa förlossningen om den skulle komma igång. Helt plötsligt var sammandragningar helt ok! För mig var det fortfarande en signal för fara och nederlag. Det var som att behöva göra en mental kullerbytta!

På tolvslaget på nyårsnatten 2006 passerade jag den magiska gränsen 37 veckor - bebisen skulle nu inte längre vara prematur när han föddes! Vilken seger och triumf!!! Vi hade lyckats! Följande veckor njöt jag verkligen av att vara “normalt” gravid. Vi gjorde utflykter, små sådana, men allt var helt fantastiskt när man legat i 14 veckor! Jag var nöjd med att åka en tur med bilen och gå i EN affär! Ständiga sammandragningar och oron över att jag inte skulle förstå när det verkligen var allvar var tröttande. Folk trodde att jag skulle vara less men jag bara NJÖT av att vara gravid.

Vår son föddes i januari 2007, i vecka 40+4, något som jag och många andra aldrig trott- ett verkligt mirakel!!!

Hösten 2006 satte stora spår i mitt liv och det är något jag aldrig kommer att glömma. Konsekvenserna är bland andra att jag känner mig rädd för att bli gravid igen. Detta är en stor sorg eftersom jag älskar barn och inte har några problem att tänka mig fler. Jag vet att jag kommer att bli livrädd den dag stickan visar ett plus, och än så länge är jag inte ens redo att tänka tanken knappt.

Men det kommer förhoppningsvis!

Ett gammalt inlägg...

Hittade ett inlägg från min gamla blogg som känns viktigt:

 

Om att ta sin oro på allvar - april 3, 2008 

Började läsa min dagbok från hösten 2006 igår kväll och slogs återigen vad viktigt det är att ta sin känsla på allvar. En dag skriver jag så här:

“Har lite lätt att oroa mej över sammandragningarna men pratade med barnmorskan igår och hon sa att allt jag berättade lät helt normalt och att hon i detta läget inte ens skulle välja att undersöka mej.”

Dagen efter, i vecka 23+1 får jag regelbundna sammandragningar med några minuters mellanrum som inte går över när jag vilar. Sammandragningar som påverkar livmodertappen och som gör att jag blir sängliggandes i princip resten av graviditeten!

Så du som läser detta och är orolig över dina sammandragningar - lyssna på din oro! Det är bättre att ringa förlossningen eller din barnmorska en gång för mycket än att gå hemma och vara orolig, och det är bättre att komma in medan det inte är så allvarligt än att det ska behöva bli akut!!!

Bloggar

Jag följer två bloggar som berör ämnet "för tidiga" sammandragningar/prematura värkar.

Den ena handlar om en en tjej som föddes i vecka 23 som nu fyllt ett år, du hittar bloggen här.

Den andra har jag följt ett ganska bra tag. Nu är Johanna gravid och har fått prematura värkar i ungefär samma vecka som jag hade, varit inlagd och är nu åter hemma igen. Hennes blogg hittar du här.

Flytt och nypremiär

 Att känna igen sig i någon annan kan vara ett starkt stöd i en svår situation! 

Min resa började 2006 i graviditetsvecka 23+1 när vi fick åka in till förlossningen med täta, regelbundna och starka sammandragningar. Jag blev inlagd med diagnosen prematura sammandragningar och hotande förtidsbörd. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, skulle jag förlora livet jag bar inom mej? Jag blev sängliggande med väldigt begränsad aktivitet under resten av graviditeten och sonen stannade, som av ett mirakel, i magen till v 40+4. Berättelsen kommer i sin helhet i morgon.

Under dessa evighetslånga - sängliggande - ångest - veckor var mitt stora stöd alla fantastiska människor jag mötte via internet-communityn Familjeliv. Att få prata, gråta och skratta med någon i samma situation eller att få höra andras berättelser var ett enormt stöd för mig! Detta är bakgrunden till att jag valt att sammanställa denna sida. Att du, som är i samma situation, ska få stöd av de samlade berättelser och länkar till information som finns här.

Jag har frågat människor jag har mött som har erfarenhet av tidiga sammandragningar om de skulle vilja berätta om sina upplevelser. Det är berättelser som har många gemensamma nämnare men varje berättelse är på sitt sätt unik. De har tidigare funnits att läsa på domänen pepping.se. Jag kommer att flytta hela pepping.se till bloggen du nu läser och jag kommer att lägga ut alla berättelser som inlägg i denna blogg. Under flikarna har jag samlat sådant som jag funnit under mina försök att hitta information om tidiga sammandragningar, dess orsaker och konsekvenser. I och med flytten har jag rensat bort länkar som inte fungerar och jag kommer att lägga till ny information eftersom.

Om du har frågor, tips på bra material att länka till eller själv vill berätta om din upplevelse skriv till malin(at)pepping.se. 

/Malin