Hotande förtidsbörd tidigt - men gick tiden ut!

Min första graviditet började som så många andra - på rosa moln. Men började strula tidigt med sammandragningar. När man väntar sitt första barn har man ingen erfarnhet, vet inte riktigt hur det ska kännas och smärtor är normalt. Efter att ha fått besked att jag hade “hotande förtidsbörd” med första flickan i v 27. 

Många sjukhusbesök, bricanyldropp, UL, kortisonsprutor, samtal osv. Jag hade t o m bricanyltabletter hemma att ta när det startade för att lugna ner det tills jag kom in på BB. När jag sen var i v 31 fick jag också uppleva hur det känns att ha njursten. Ingen härlig upplevelse! Jag vaknade av att det kändes som om någon drog en taggtråd fram och tillbaka i mitt urinrör samtidigt som jag hade en frukansvärd smärta i ryggslutet. Att ta sig ner för trappen ifrån sovrummet var en pärs. När sen sambon skulle skjutsa mig till sjukhuset trodde jag verkligen att min sista stund var kommen. Minsta lilla gruskorn som gjorde att bilen skuttade till lite, fick min smärta att bli helt obeskrivlig. Men efter några morfinsprutor och vidare transport till ett annat sjukhus, blev allt mycket bättre. Veckorna fram till 40+0 bestod i att inta sängläge, bricanyldropp och hoppas på det bästa.

Det var väldigt svårt för mig att acceptera att jag inte fick röra mig. Jag är i vanliga fall väldigt aktiv, tränar mycket och vid den tiden var jag aerobicintstruktör som hade en vision om att köra mina pass så länge magen inte tog emot. Det blev ingenting av den ambitionen. När vi hade nått v 40+0 så kom så flickan. Om än med en jobbig förlossning som slutade med sugklocka och flickan hamnade på Neo. Jag hade ju förväntat mig en bebis på magen som skrek för full hals. Nu blev det bara tyst, ingen bebis på magen…

Graviditet nr 2 var mycket efterlängtad! Vi hade väntat i 5 år innan vi blev gravida. Så lyckan var total när vi äntigen fick ett plus på stickan. Jag hade inga som helst orosmoln för att denna graviditet skulle strula. Jag mådde som vanligt väldigt illa, brösten ömmade och tröttheten var total. Eftersom barnet var så efterlängtat började jag rätt tidigt in i graviditeten oroa mig för missfall, dödfödsel osv. Varför skulle vi lyckas nu? Vad var det som sa att vi skulle få behålla den här bebisen som vi väntat på så länge?

Jag fick gå hos en Aurorabarnmorska för att gå igenom den tidigare graviditeten och förlossningen. Jag förstod då att den inte varit normal och att man därför gav rådet till mig att sluta träna och stressa.

I v 25 bakade jag bullar till en stundad födelsedag. Under baket upptäckte jag att det var slut på pärlsocker.
Jag for till affären för att köpa lite mer. När jag så står i kön så börjar det gno lite i magen, små lätta sammmandragningar. Det var inget som störde mig för stunden. Men de tilltog och jag var tvungen att lämna korgen utan att betala för att fort ta mig hemmåt. Det blev en hastig färd till BB. Väl där blev det bricanyldropp, information om hur stort barnet var, kortisonsprutor osv. 100% sjukskrivning och beordrad sängläge.

Så pågick det ända fram till v 40+1.

Jag sov i stort sett aldrig för att mina tankar var så ihärdiga med att det skulle vara något fel på barnet. Jag vågade inte sova eftersom alla mina mörka tankar kom så fort jag släckte lampan. När så vattnet gick en tidig söndagmorgon, var jag otroligt lättad. Nu äntligen, skulle vår bebis komma!

Jag såg tidigt att vattnet var missfärgat och förstod att bebisen var stressad. Men jag kände fortfarande glädje och faktiskt ett lugn över att nu var det ändå dags.

Under våra Aurorabesök hade vi fått träffa Spec.läkare som bedyrade oss med att om bebisen skulle må dåligt skulle man sätta en elektrod direkt så att jag skulle kunna känna mig trygg om att de hade full koll på bebisens hälsa. Min högsta önskan var ju att få en bebis på magen som skriker. Därför hade vi också kommit överens om att inte ens få försöka med sugklocka, utan kom man till det stadiet så skulle man göra ett akut snitt. Ganska tidigt under värkarbetet visade det sig att bebisen inte mådde bra. Hennes hjärtljud sjönk efter mina värkar, inte som normalt under själva värken. Förlossningsläkaren var in flera ggr för att undersöka CTG-kurvan och ta beslut. Jag fick börja krysta när jag kände mig redo. Hon menade att bebisen nog mådde bra trots allt.

Jag kämpade och kämpade, men inget hände. Jag ändrade ställning ett antal ggr för att underlätta, men utan resultat. Efter många långa timmar och många krystförsök, frågade så läkaren mig om jag inte kunde tänka mig sugklocka trots allt? Ett drag var allt som skulle behövas för att jag sen skulle kunna föda fram mitt barn själv.

Jag hade märkt att de vänt på CTG-maskinen så jag inte längre kunde kontrollera bebisens hjärtljud längre. Det var många människor i rummet som diskuterade med varandra om hur den här förlossningen skulle fortskrida.

Jag hade en frukansvärd smärta vid det här laget och min livmoder hade slutat att hjälpa till med värkar. Man hade höjt det värkstimulerande droppet till högsta möjliga, utan resultat. När jag så fick frågan om att försöka med sugklocka så var jag nog inte i mitt sinnesfulla bruk. De berättade att bebisen nu mådde dåligt och måste ut, de måste få hjälpa till med sugklockan. Tanken på att begära ett snitt just då fanns inte hos mig. Vi hade ju skrivit en förlossningsplan så jag litade blint på att personalen fattade riktiga beslut.

De la en sugklocka under mycket bestyr och började ge mig direktiv när jag skulle krysta. Det kändes som om mitt bäcken satt som en luciakrona kring barnets huvud. Det var en frukansvärd smärta. De slet och drog med inget hände. Till slut fick de ut huvudet men bebisen fastnade med sina axlar vid mitt blygdben. En barnmorska lade sig nu på min mage för att pressa ut barnet samtidigt som förlossningsläkaren försökte få loss henne.

Nu stod även barnläkaren och väntade på att ta emot bebisen. Hon mådde inte bra. De drog upp mina ben emot mina öron eftersom man vinner ca 2 cm i bäckenet då, samtidigt ligger en barnmorska på min mage och pressar allt vad hon kan. Jag själv har gett upp. Jag vet redan att bebisen är död. Jag planerade istället sånger till begravningen och att hennes storasyster skulle få hålla sitt syskon, oavsett!

När de så till slut får loss henne, skyndar de sig att vira in henne i en handuk, räcker över henne till barnläkaren som snabbt vill springa iväg. Jag hinner känna på tårna, det är det enda jag kan skymta. Jag vet inte vad det blev, vet inte om det lever. De skriker till mig att släppa taget. Jag höll inte fast, jag bara kände lite lätt på tårna… De hade glömt att klippa navelsträngen och trodde därför att jag höll henne fast.
De springer ut och tar min sambo med sig, som vi det här laget är helt färdig. Ingen har brytt sig om honom. Han har suttit i ett hörn med huvudet mellan benen och hoppats på det bästa. Det blir helt tyst i rummet. Ingen bebis som skriker, ingen bebis på magen… Efter en stund så slår de upp dörrarna och säger: -”Lyssna få du höra!”

Långt bort i korridoren hör jag ett barnskrik. Det är vårt barn. Det lever! Hon är född 13:50 och vid 21-tiden fick jag se henne för första gången. Hon låg på neo med slangar och bandage. Men så fin och så vacker! Hon hade brutit vänster överarm i ett omlottbrott och fått en plexusskada i höger sida. De hade haft sönder nerverna under förlossningen vilket gjorde att hon var totalt förlamad på höger sida i 4 månader. Sedan, efter sjukgymnastik och egen vilja, kom rörelserna sakta men säkert tillbaka. Kring 2 års ålder var fungerade höger arm nästan helt utan synliga symtom. När hon sedan var 2.5 år började nästa sjukhusbesök.

Hon insjuknade i något som man tror kommer ifrån den traumatiska förlossningen. En störning i det autonomiska nervsystemet. Det styr allt man inte behöver tänka på. I 1 ½ år låg vi till och från på sjukhus med olika diagnoser innan de kom fram till vad det rörde sig om. Nu idag är hon en frisk 5-åring som är mer högt än lågt och som längtar väldigt efter den växande bebisen som jag idag har i min mage.

Nu befinner vi oss i v 22 och jag hade en dröm, en ambiton att få föda normalt, få en bebis på magen som skriker. Men eftersom jag går under ”högrisk gravid” så har de drömmarna precis slagits sönder. Efter ett besök hos Spec. läkaren på förlossningen har vi fått ett besked om att det den här gången blir ett planerat snitt. Det är för stor risk för både mig och barnet att ens försöka vaginalt. Jag får inte rida längre, jag får inte träna, inte stressa. Bara ta det lugnt och ringa så fort jag känner minsta sammandragning. Jag ska försöka att avlasta livmodertappen så mycket som möjligt. Det är svårt att acceptera. Jag försöker så gott jag kan. Jag hoppas ju så klart att vi kan få gå igenom den här graviditeten utan att bli beordrar sängläge, utan komplikationer. Vi håller tummarna!

Mitt medlemsnamn på Familjeliv är Joka