Ett mirakel!

Så här i efterhand tror jag att jag haft mer sammandragningar än jag borde rätt länge men inte förstått allvaret i det hela. Två veckor innan jag blev inlagd hade jag dock varit ordentligt orolig, men blivit lugnad av MVC (per telefon utan undersökning) med att det var normalt och att det var livmodern som tränade.

 Jag var bara i vecka 23+1 när jag fick sammandragningar med några minuters mellanrum och vi tog beslutet att åka till förlossningen. Sammandragningarna lugnade inte ner sig med Bricanyl-injektioner och livmodertappen var mjuk, kort och öppen inifrån. Jag blev inlagd. När min man åkt hem för att sova insåg jag hur rädd jag var, skakig och med hjärtklappning av Bricanylen tog sig en av barnmorskorna an mig o satt o pratade en hel timme. Dagen efter tog de beslutet att sätta Tractocile-dropp i 48 timmar, det skulle förskjuta förlossningen så de skulle hinna ge mig Cortison-behandling för att skynda på bebisens lungmognad. Vi fick träffa personal från neanotalen och blev mycket väl bemötta av personalen på förlossningen. Vi ställde in oss på att få en bebis mycket för tidigt!

Tack vare dropp och sängläge (jag fick bara gå upp för att gå på toa, fick bla åka säng till tvättstället för att tvätta mig) stabiliserades läget och livmodertappen blev längre. Dock fortsatte sammandragningarna när droppet togs bort, detta försvårade mobiliseringen. Olika läkare sa olika saker o jag blev superless på att de inte gick på samma linje. Den ena sa att jag skulle vara uppe och den andra hotade med förlossningen o dropp igen! . Jag var inlagd sammanlagt två veckor på förlossningen och BB med sängläge och jag fick i princip bara gå på toaletten.

Hösten blev traumatisk med “husarrest” och sängläge i många långa veckor. Mina enda utflykter var till MVC, specialmödravården och akuta resor till förlossningen då och då för att stoppa envisa, täta sammandragningar. Det var en jobbig tid då jag fick lära mej att bara ta en stund i taget, att vara glad över att bebisen valt att stanna i magen ytterligare en dag. Begränsningarna fick jag sätta i huvudet, för jag kunde ju inte veta i förskott hur mycket sammandragningar olika saker skulle generera. Tiden var jobbig också för att jag upplevde att en del i min närhet inte förstod att jag var tvungen att ligga i förebyggande syfte, att jag inte kunde göra utflykter, inte ens en liten, att det kunde vara mer än nog att duscha och gå upp för trappan en gång på en dag.

Det var en otroligt omtumlande känsla att passera vecka 34, då de inte längre skulle stoppa förlossningen om den skulle komma igång. Helt plötsligt var sammandragningar helt ok! För mig var det fortfarande en signal för fara och nederlag. Det var som att behöva göra en mental kullerbytta!

På tolvslaget på nyårsnatten 2006 passerade jag den magiska gränsen 37 veckor - bebisen skulle nu inte längre vara prematur när han föddes! Vilken seger och triumf!!! Vi hade lyckats! Följande veckor njöt jag verkligen av att vara “normalt” gravid. Vi gjorde utflykter, små sådana, men allt var helt fantastiskt när man legat i 14 veckor! Jag var nöjd med att åka en tur med bilen och gå i EN affär! Ständiga sammandragningar och oron över att jag inte skulle förstå när det verkligen var allvar var tröttande. Folk trodde att jag skulle vara less men jag bara NJÖT av att vara gravid.

Vår son föddes i januari 2007, i vecka 40+4, något som jag och många andra aldrig trott- ett verkligt mirakel!!!

Hösten 2006 satte stora spår i mitt liv och det är något jag aldrig kommer att glömma. Konsekvenserna är bland andra att jag känner mig rädd för att bli gravid igen. Detta är en stor sorg eftersom jag älskar barn och inte har några problem att tänka mig fler. Jag vet att jag kommer att bli livrädd den dag stickan visar ett plus, och än så länge är jag inte ens redo att tänka tanken knappt.

Men det kommer förhoppningsvis!