Urinvägsinfektion med tidiga sammandragningar

Vi hade försökt få barn i 4.5 år och efter vårt 9:e embryoåterförande efter IVF blev jag äntligen gravid. Starten var tuff, jag kräktes mycket och var enormt stressad över risken för missfall. Väldigt tidigt började jag notera sammandragningar, kanske runt vecka 14-15. En gång åkte vi in akut, men då såg allt normalt ut. Eftersom jag var så stressad sökte jag kontakt med en mottagning som enligt deras websida bland annat specialiserade sig på oroliga gravida med psykiska problem och fick kontakt med en underbar läkare. En natt mot en fredag i vecka 18 vaknade jag av sammandragningarna och kände starkt att det kändes superfel. Jag ringde journumret till spec-mvc så snart de öppnade och fick en tid ett par timmar senare hos en annan läkare än min vanliga, eftersom hon var på semester. Hon tittar på livmodertappen med ultraljud och sa “Jaha, här kan jag se att det du känner stämmer.”. I den stunden kändes det som världen höll på att rasa. Efter all vår kamp ville jag inte förlora vårt pyre! 

Min livmodertapp var runt 28mm och min man fick åka hem och hämta ett morgonurinprov jag glömt att ta med mig när vi åkte in. Under tiden grät jag. Det kändes omöjligt att vi skulle kunna ha tur och klara oss genom det här, när allt annat gått så fel. Efter en timme fick jag åka hem, med stränga order om att åka in akut vid tryck nedåt eller andra symptom och en återbesökstid på måndagen. Tiden var nära nog outhärdlig och värken tilltog, så redan samma kväll åkte vi in för första gången. Läkaren på SöS var pedagogisk och empatisk - bra med alla mått mätt och fantastisk med tanke på att hon var akutläkare en fredagskväll - och skrev ut antibiotika för säkerhets skull. Helgen var ett helvete. Sammandragningar i ett, uppemot 10 på en timme, molvärk och ångest.

På måndagen visade sig livmodertappen vara lite längre och paniken började lägga sig. Läkaren förklarade att hon hade varit orolig för att det var på väg direkt under fredagen, men att det såg mer lovande ut nu. Min oro fortsatte dock och sammandragningarna gav sig inte helt, även om de blev bättre. På onsdagen fick jag veta att jag hade en urinvägsinfektion, men att jag fått en antibiotika som bakterierna var resistenta mot. Så ny ångestattack, nytt besök på akuten, nytt konstaterande av att jag hade en påverkad livmodertapp, 30mm då, och sjukskrivning med ny antibiotika. I efterhand tror jag dock att den felaktiga antibiotikan räddade läget trots allt. Även om bakterierna var partiellt resistenta så bromsades känslan av att det var på väg upp lite efter ett dygn.

Tiden efter fortsatte med sammandragningar och en oerhörd oro, även om infektionen var borta. Jag räknade dagarna mot 22+0, då pyret i alla fall hade en teoretisk chans. Under tiden var jag dessutom i princip sängliggande eftersom allt jag gjorde satte igång sammandragningarna. Under den här perioden var det mellan 3 och 10 stycken i timmen. Att ligga still och bara hoppas på att pyret skulle stanna därinne var nog
bland det värsta jag varit med om. Varannan vecka var jag på kontroll
av livmodertappen och det såg allt bättre ut.

Efter ett par månader började sammandragningarna äntligen att lugna sig och jag började kunna röra mig och jobba halvtid. Vid 27+0, då de flesta barn överlever började jag kunna känna mig lugn. Nu är jag i vecka 31+6. Sammandragningarna har jag visserligen kvar, men min livmodertapp har haft en toppnotering på 44 mm och ingen tror längre att det finns någon större risk för förtidsbörd. Jag är också oändligt tacksam över min läkare. Utan de täta kontrollerna där, möjligheten att få ringa och ha panik precis när jag ville och det psykologiska stöd jag fått hade det varit outhärdligt.

Tillägg 2009-12-29
I vecka 33 började sammandragningarna bli värre igen och livmodertappen började påverkas. Den här vändan kunde jag däremot känna mig rätt lugn med att om hon skulle komma för tidigt så skulle det med absolut största sannolikhet gå bra. Efter allt som varit kändes det också lite som att jag redan var på övertid - jag hade varit så orolig för att få barn flera månader tidigare att det nu kändes som att hon redan borde varit där. Jag blev sjukskriven heltid igen och hade rätt jobbigt med smärtsamma sammandragningar framförallt på nätterna samt väldigt svår foglossning.

Sjukskrivningen tycker jag var väldigt jobbig - trots att jag var allt annat en arbetsför och det inte var någon som ifrågasatte den kände jag mig väldigt misslyckad. Graviditet ska ju inte vara en sjukdom, men här hade jag nästan 9 månaders sjukskrivning på grund av just en graviditet… Det kändes som jag förstörde läget för mig själv på jobbet och som att jag var svag och misslyckad. Dessutom var det väldigt svårt att få tiden att gå. Även om jag inte behövde ligga ned kunde jag nästan inte göra någonting för bäckenet och för sammandragningarna. Resultatet blev att jag spenderade alldeles för mycket tid framför datorn med att surfa på olika sajter för gravida och läste alldeles för mycket om saker som kan gå fel. I efterhand borde jag gjort något annat - spelat datorspel (rekommenderar World of Warcraft om man har mycket tid att slå ihjäl och kan använda datorn, det finns en 10-dagars gratistest) eller annat som inte gör att man stressar upp sig mer.

Vecka 37+0 kom och hon skulle inte längre vara prematur! Dagen efter gjordes en igångsättningsbedömning och jag var 4 cm öppen, vilket jag tror att jag nog hade varit ett tag. Läkaren gav mig en igångsättningstid i 37+5, men ingen trodde att jag skulle gå så långt. Men det gjorde jag, nu när jag ville att bebisen skulle komma på momangen. Så i 37+5 togs det hål på hinnorna och därefter visade sig de många sammandragningarna under hela graviditeten ha vissa fördelar. Förlossningen gick väldigt lagom snabbt, jag behövde inte värkstimulerande dropp mer än i 40 minuter på slutet trots att jag var förstföderska, hade EDA och blev igångsatt och det var överlag en väldigt bra upplevelse.

När hon föddes vägde hon 2975, var 50 cm lång och fick apgar 9/10/10. Hon har varit helt kärnfrisk och alldeles, alldeles underbar. Nu njuter vi stort av livet som familj - äntligen efter alla dessa år.